Rättshaverister har ALLTID lite rätt
Vi kunde alla i dagens BT läsa om rättshaverister och hur de drabbar myndigheter. Förre JK, numera domare i Högsta domstolen, har också fått uttala sig. Och i artikeln finns också någon psykiatrisk diagnos av de som olämpligt nog klumpas ihop under den i sig smått föraktfullla benämningen Rättshaverist.
Visst är det på det viset, något som också nämns i artikeln, att varje domstol och/eller myndighet av viss storlek har en rad klienter som nästan ständigt och jämnt förser myndigheten med inlagor av oftast helt omöjligt innehåll. Med det senare avser jag att vad som begärs är omöjligt att tillgodose, lagliga möjligheter saknas.
Det som kanske kännetecknar en eventuell rättshaverist är personens idoghet. Han eller hon ger liksom aldrig upp. Nu kanske jag inte ska säga aldrig för bemötandet är i sammanhanget A och O. Många av de personer som vi lite nedlåtande kallar för rättshaverister har, som jag ser det, vanligtvis lite rätt. De har så gott som aldrig helt rätt, men i deras klagomål finns ett visst berättigande. Det om något är viktigt att ha i åtanke då deras ärenden behandlas.
Givetvis kan det bli jobbigt för myndigheten och dess handläggare, men viktigt är då att komma ihåg att det är betydligt jobbigare för den som benämns rättshaverist. Han eller hon känner sig många gånger helt missförstådd och hur kul är det att bära en sådan känsla. Det viktigaste, förutom bemötandet, är nog att försöka förklara och även ta sig tid. Visst kan det senare vara nog så påfrestande med tanke på det krav på snabbhet som nu åläggs våra myndigheter, men tar vi oss inte tid kan den s.k. rättshaveristen utvecklas till en vad jag skulle vilja benämna farlig person. Och det om något skulle vara betydligt värre.
