Oskuldsfullt vitt

Ja, vitt har nog alltid förknippats med den oskuldsfulla bruden, något rent och obefläckat. Kan det vara sådana märkliga associationer som leder till att vi - vuxna som barn - blir glada då vi, åtminstone här i Norden, konfronteras med snöflingor vilka så sakteliga och liksom elegant dalar mot jordytan. Sedan skall det givetvis också finnas ett säsongssamband. För inte blev jag särskilt glad över snöflingorna då jag för många år sedan sprang en runda i Östersund och tiden var strax före midsommar.

Idag kunde Boråsare vakna upp till ett tunt vitt puder över marken. Bara det kändes som tomtens förtida ankomst. Då jag gick in i TV-rummet stod där en väninna till Linnea. Den unga kvinnan tittade ut och redan av ryggen kunde jag göra den bedömningen att det hon tittade på - de smådalande flingorna - var något hon verkligen gillade. Jag tittade på en "glad" rygg.

Som skåning har jag annars ett lätt problematiskt förhållande till snö. Det var sällan flingorna dalade romantiskt sakta mot marken. Vanligtvis uteblev de helt. Men när de väl kom så kom de med besked, besked om stora störningar i trafiken. Som liten kunde jag säkert strunta i det, men föräldrarnas oroliga prat påverkade mig säkert på ett negativt sätt. Därtill kom ofta snökaoset en bra bit in på nyåret och då var vi ju alla beredda på att växtligheten skulle börja gro och att årstiden i stället borde benämnas vår.

Men idag var det enbart positivt. Vackert vitt är betydligt bättre än blåst, dimma och fukt. Livet blir snabbt lättare och barnasinnet återvänder för att under själva snöfallet dröja kvar en stund. Visst är det väl så att alla drömmer på något sätt om en "White X-mas".