Nu kommer julen och klämmer oss mellan sina skinkor

Varifrån jag fått uttrycket i rubriken vet jag inte riktigt. Kanske någon förvirrad mediamänniska yttrat det hela, eventuellt av misstag, och sedan har jag plockat upp det och tyckt och tycker att uttrycket har sina poänger. Jag kan nästan se mig själv sitta där i ett köttsligt (vilket obehagligt ord?) skruvstäd och kan bara inte komma loss även om jag så hjärtans gärna vill.

Och egentligen tror jag att många personer - även om det är självförvållat - upplever julen på just det beskrivna sättet även om deras uppfostran tvingar dem att inte beskriva julen på det sätt jag just gjort. Sedan kan det väl vara på det viset att jag emellanåt också har mina s.k. måsten, men enligt eget tyckande har jag genom åren minimerat dem till ett mycket lågt antal.

Granen - den stora - är ju dock ett måste och i år har jag nästan lite herr Ågren för detta träd. För det första är den stor till växten (har man som vi högt till tak inomhus blir en liten s.k. normalstor gran närmast löjlig i sin framtoning) och att få den på plats i sin granfot, som i och för sig är tämligen nyinköpt, är ett arbete som kräver stort tålamod. Vanligtvis måste jag ha fram yxa och såg för att få granstammen att passa i den där dj...la foten och detta året är det därtill hiskeligt kallt. Jag har nämligen den ovanan att jag har fått för mig att inte kunna arbeta med handskar och då kan resten tänkas ut av alla läsare. Sedan skall granen dras in och passera såväl köket som minst ett annat rum. Varning utfärdas alltid för den totala neddragningskatastrofen.

Förhoppningsvis blir därtill granlängden väl avpassad. Ett år blev granen FÖR lång och då avsatte granen märke i taket. Året därpå klädde jag in toppen med en arbetshandske och då blev det avtryck i taket av just arbetshandsken. Så visst kan julen vara nog så komplicerad även för oss som försöker minimera antalet måsten.