Nu gråter jag igen
Skiftningarna i naturens färger blir alltmer uppenbara. Att hålla fast vid sommarkänslan börjar bli lätt patetiskt. Det är bara att inse att sommarkänslan skall läggas på någon hylla för att vi sedan skall ta på oss en kraftigare jacka och kanske t.o.m. en halsduk.
Så kändes det ungefär den här morgonen, vilken jag mötte ganska så tidigt. Eller var det morgonen som mötte mig. Hur som helst började det hela på parkeringsplatsen snett bakom Erikshill då jag skyndade mot Resecentrum. Tårarna började rulla nedför ena kinden.
Inte för att jag var ledsen, men det är det här svårsmälta med att en gubbe har gubbögon och till det sista är ofta knutet att ögat eller ögonen börjar rinna då det blir lite kallt, framför allt i vinden. Inte för att jag vet, men jag minns att även min mammas ögon började rinna över då hon blev gammal och nu är jag tydligen där. Skulle gärna ha sagt NEJ till det mordersarvet, men tydligen hördes inte min röst tillräckligt klart. Vi kan dock konstatera att vinden den här tidiga tisdagmorgonen var tillräckligt kall för att jag skulle bli "ledsen".
På tal om det här med att "gråta". Visste Ni att det går att gråta med bara ett ögon och det utan att vara cyklop. För något år sedan tog jag bort något från ansiktet, något som absolut inte skulle vara där. Det gjorde så förbaskat ont att jag började gråta, dock bara med ett öga. Tidigare trodde jag att ögon var helt och hållet synkroniserade, men tydligen inte mina. Då lärde jag mig det, nu vet ni det också.
