När min fru kom på mig

Att ljuga är ju aldrig juste och det vi ju alla. Ändå vågar jag påstå att vi alla, dock mer eller mindre, någon gång slänger iväg en förklaring eller något annat som vi redan från början vet alls inte är överensstämmande med sanningen. Givetvis hoppas vi att inte bli upptäckta för då blir det både besvärligt och skämmigt i största allmänhet eller vad sägs om detta?

Sladdar gillar jag inte alls. Det kvittar nästan var de finns så stör de mig. Varför det är på det viset vet jag bara inte. Jag får väl gå in i gruppen personer vilka har diagnosen "lider av sladdfobi". Utifrån denna min "sjukdom" föddes mitt tilltag att i en trappuppgång i samband med en ommålning klippa av några gamla sladdar. Ni skall bara veta hur fula sladdarna/trådarna var och i synnerhet jämförda med min nymålning var de helt anskrämliga. Sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att de längre fyllde någon funktion. Vad skulle egentligen kunna finnas där i de slarvig sladdarnas innandömen.

Snabbt och resolut rev jag alltså bort dem, kanske en meter på sin höjd. I samma ögonblick ropade Malena, dottern som nyligen flyttat hemifrån, "det går ju inte att ringa". Obehaget öste över mig och jag nästan drunknade. Jag hade klippt av telefonledningen. Puuuhhh.

Just då var min fru inte närvarande, men självfallet blev det nästan omedelbart uppenbart för henne att vi inte längre hade en fungerande telefon. När hon då ställde mig till svars om jag inte före mitt tilltag kontrollerat vilken funktion - om någon - sladdarna hade ljög jag friskt och sa att det hade jag visst gjort och vid den kontrollen saknade sladdarna all funktion. Detta var givetvis en uppenbar lögn och jag vet inte om jag ens från början skulle bli trodd. Det var liksom alltför uppenbart.

Hur som helst kom en händig herre från Telia och lagade det hela. Min fru berättade för honom om klanten till man hon är gift med och tänk er. Det bevekade tydligen telemontören ty än idag har vi inte fått någon räkning för utfört arbete. Ett sådant medlidande han måste ha hyst för min kära hustru.

Att jag kom att tänka på denna, något pinsamma, historia beror på en fantastisk liten sak som vi har i sommarhuset. Vi har inte haft någon belysning i den branta trappan ner till källaren. Men då min fru sa att nu är det nog dags att ringa till elektrikern så kom oron över mig. Det skulle bli nya sladdar! Som jag resonerade och planerade. Lampan skulle ju kunna tändas både nerifrån och uppifrån. När sedan elektrikern väl kom till oss föreslog han en sensor som tänds när man närmar sig. Det skulle bli sladdlöst och billigare. Så nu plågar jag alla som kommer på besök med att demonstrera den sladdlösa lampan, en lampa som jag brukar tända genom att sticka fram mitt stora huvud.