När jag kissade ner mig hos frisören

Tänk Er mitten på 50-talet. Platsen är en liten by, Stehag, som då var en egen liten kommun, men inte var orten större för det. Omgivningen bestod av åkrar, ännu fler åkrar och vid horisonten en liten skog. Det mesta var litet på den tiden. Inte bara omgivningarna utan också människorna inklusive jag själv. Nu däremot är det mesta stort och ibland hörs ett nostalgiskt utrop "vad litet och sött". Ja, ungefär så var min barndom, mycket nära naturen och djuren, men inte så särskilt nära andra människor. De stora, dvs. de vuxna var minst sagt respektingivande och de ingick inte riktigt i kommunikationen.

Föräldrarna fanns där och kanske mycket mer än idag, men knappast hade jag några direkt förtroliga samtal, i vart fall inte med min far. Han var den där pappan som kunde det mesta och den bästa beskrivningen är nog "händige herrn". Tänk vad jag många gånger har önskat att jag också skulle få lite av den där fixarinställningen, men ack nej. Den gick definitivt INTE i arv.

Det här var den tiden då ordet RESPEKT fortfarande stod för något skrämmande. I vart fall var jag ganska så rädd för ordet och inte minst vad det stod för. Sedan är det ju annan sak att jag visste egentligen inte vad det stod för och än mindre visste jag vad jag var rädd för, men därvid har nog inte mycket förändrats.

Den här olycksaliga dagen hade jag varit med min pappa och klippt mig. Av honom kallades jag ofta för lillpojken och jag var alltid lite orolig att någon i min egen ålder skulle höra ordet, för hur kul är det att kallas lillpojken och samtidgt vara liten och önska bli stor. Pappa och jag var klara med klippningen, men som vuxen skulle givetvis min far dröja kvar och prata, prata och prata. Att avbryta en vuxen var liksom inte att tänka på. Jag kände alltmer hur kissenödig jag blev och hoppades i det längsta att snart få gå. Jag måste få gå, men mina läppar var förseglade. Plötsligt hände det som bara inte fick hända. Jag kände hur varm jag blev i byxorna och sedan strilade det även på golvet. Skammen var total, förnedringen absolut. Jag minns att frisören torkade upp eländet med två stora tidningsex av Sydsvenska Dagbladet. Tidningen finns kvar, det är allt.

Nu kan barn och ungdomar säga ifrån; det är förbaskat bra! Låt oss tillsammans ta till vara den kommunikationen; det underlättar för alla, inte minst för frisörer.