Mr Sven Bean hälsar
Någon kommentator till min senaste blogg undrade om man som bloggare kan skriva om vad som helst. Ja, vem skulle kunna hindra dig och det är väl en underbar frihet. Ungefär som när vem som helst kan kommentera hur som helst vad annan skrivit. Här tror jag nog att folkstyret känns närmast totalt. Sedan får i vart fall jag en massa kunskaper från andra människor, kunskaper jag tackar för. Inte visste jag det här med en stad på Filippinerna (jag, min gås, trodde ju att det var en djurras) och sedan fick jag reda på att jag - om viljan finns - själv kan förbättra översättning som jag i bloggen gjorde mig lustig över.
Hur som helst har det varit en helt underbar helg med Erika. Det började lite fuktigt i Göteborg med både dis och dimma, men sedan blev det dur och Sola i Karlstad. Har även tagit ett foto (gillar inte kamera) av min fru poserande vid den glada servitrisen som kom att kallas Sola i Karlstad. Annars har det varit en hel del tokigheter av typ Mr Bean där jag själv - helt utan avsikt - kommit att spela huvudrollen.
Framme vid hotellet (oj,oj - vad snyggt) var jag som barnet från landet, dvs imponerad av allt. Sedan kom dock problemen. Nycklar till rummen är ju numera historia. I stället får man som gäst ett eller två kort vilka det gäller att hålla reda på, men givetvis inte ta hem. Och så framme vid rumsdörren gäller det att stoppa kortet i låsanordningsspringan. Ingenting hände. Jag har varit med om det förr på Stenungsbaden där jag fick springa ett antal gånger mellan rum och reception. I och för sig bra med motion, men den upplevda egna dumheten kommer ju snabbt närmare. Dörrdj...eln öpppnade sig bara inte. Men plötsligt fick jag grönt ljus och in kom vi - puuuuhhhhhh.
Skulle just tända ljuset i det fina, men kolmörka rummet och ingen lampa fungerade. Jag kände mig som en liten blomma som snabbt sloknade. Det kan bara inte vara sant. Inte en lampa fungerade. Skulle jag verkligen behöva gå ned till receptionen och tänk om det är någon lustigt dold knapp någonstans som skall vridas på. Jag letade som besatt, även min fru. Inte hittade vi något. Vi var nästan övertygade om att en propp hade gått, men ändå inte. Ock, plötsligt, varde det ljus. Min fru (vem annars?) hade hittat lösningen. Nyckelkortet skulle även användas för att aktivera strömmen. Oj, vad modernt allting skall vara.
Nästa dag efter ett intressant museibesök skulle jag titta på något, vad vet jag. Tog upp glasögonfodralet och inga glasögon. I en sådan situation blir jag rent "avslagen", kanske bäst beskriven som ett barn eller en Mr Bean. Jag far runt kring min egen axel och bara letar efter något jag där absolut inte kan finna. Till slut kom jag att tänka på museets ena toalett och snabbt tillbaks och in i den lilla holken. Glasögonen borta. Men vem skulle vilja ha mina slitna och därtill sneda "ögon". Absolut ingen. Jag frågade - utan att hysa hopp - i cafeterian efter glasögonen och där sa en vänlig man att tidigare hade glasögonen funnits där, men då var de plötsligt borta. Någon annan hade lämnat glasögonen vidare och tro det eller ej, men slutet var lyckligt och jag kunde förnöjsamt stoppa ned glasögonen i sitt lilla fodral. Jag kände något av triumf.
Sedan då jag senare på kvällen frågade min fru varför biografvärden inte rev båda biljetterna sa hon lite överslätande att visst lämnade jag fram biobiljetter, men också ett gammalt kvitto. Det senare revs inte. Ja, nog är jag i behov av de där glasögonen.
Och morgonen därefter - då vi var på väg till frukosten - stoppade min fru mig handgripligen då jag just äntrat den flotta matsalen. Jag hörde bara orden "du får absolut inte gå in där då du ser ut som du gör" och vad fick jag se i den närliggande toalettspegeln; jo en man som var mer pajaslik än clownen själv. Tandkräm vackert runt hela munnen; jag är glad att min fru skrek till. Det känns bättre än att skrämma andra oskyldiga människor.
