Mjukisar är vi allihopa
Jag kom just på att den där visan om Mors grisar är vi allihopa har jag inte hört på jättelänge. Inte ens jag själv har gått och nynnat den, något som förvånar eftersom jag har en fallenhet att för mig själv gå och småsjunga den ena konstiga sången efter den andra. Mina sångstunder är oftast utomhus och många som möter mig tror säkert att jag antingen är drucken eller galen, måhända en kombination av båda.
Hur som helst anklagas vi domare ibland för att vara väl mjuka i våra domar, åtminstone då det gäller brottmålssidan. Och riktigt så till vida är det nog att oftare ligger vi i vårt dömande i straffskalans nederkant än i överkanten. Det kanske är på det viset att vi avvaktar med de strängare straffen tills de verkligen behövs för det fallet som ännu inte kommit.
Men nu efter nyår kommer vi nog att bli om möjligt än mjukare. Det är ju nämligen allom bekant att närmiljön påverkar oss. Och på Göteborgs tingsrätt har vi nu till samtliga tjänsterum fått ett stort antal gardinlängder i mjuka färger och med ett nästan genomskinligt anslag. Gardinerna får miljön att kännas som ett hem, som en plats lämplig för funderingar och annat gediget tankearbete.
För egen del gör de nyvunna textilierna mig nästan trött, inte bara mjuk i kroppen. Avslappningen blir total och risken ökar markant för att falla i sömn. Men vad gör väl det; nu kan jag ju dessförinnan dra för gardinerna så att ingen upptäcker mig. Det gäller bara att inte snarka (se där ett lämpligt Nyårslöfte)
