Mer GE, mindre Rättvisetänkande

Fortfarande minns jag med stor fasa vårdnadsprocesser som jag har haft som uppgift att lösa. Egentligen är det närmast en omöjlig uppgift att som domare komma in i något så känsligt för alla inblandade. Det blir nästan som det obehagliga symboliska svärdet (vågen gillar jag dock mycket) att hugga med och sedan är båda trätande parter ganska så olyckliga över det som bestämts. Värst i sammanhanget är det dock om målet kantrar över till rättviseprat av typ "har du ungarna fem timmar den dagen", ja, då skall jag också ha ungarna fem timmar en annan dag. Ni skall bara veta hur löjliga jag uppfattar er om ni talar på det viset. Barnen blir nämligen på det viset förvandlade till utbytesvaror.

Glad blir jag dock över personer som utan anledning ger små presenter. De behöver inte på något sätt vara kostbara, enbart bevis på uppskattning att personen ifråga just är den personen. Erika är jättebra på detta och jag vet hur glad hon blir då hon ger någon liten grej till en väninna och självklart blir Erika lika glad då hon, helt utan anledning, får något i gengäld.

Jag tycker vi är dåliga på detta med att visa uppskattning ( att ge kritik är vi dock mästare på). Inte vet jag om det har att göra med vår svenska rädsla att sticka ut. Inom många av oss kanske det finns en gen som säger "så kan du bara inte göra". Den genen skulle jag gärna vilja utrota. Visst kan vi göra det vi känner för och framför allt tycker jag att vi med små gåvor skall överraska varandra. Vem vill inte ha en liten present utan att det måste vara någon födelsedag eller dylikt. Köp något eller kanske ännu bättre gör något personligt och överraska. Vänta inte - då kan det vara för sent!!!