Mellan hopp och förtvivlan

Problem på olika nivåer känner vi nog alla till. För vissa är problemen utifrån ett större perspektiv minimala, men för de berörda är de kanske maximala. Förmodligen är bästa sättet att se på problem utifrån den drabbade personens perspektiv. Å andra sidan är det ofta på det viset att vi ibland bara inte orkar med alla andras motigheter. Vi vill kunna glädja oss åt livet som sådant och inte ha några hemska, lömska moln som förmörkar solskenet.

Jag tänker ibland på alla de personer som har drabbats av alla turer i och runt Saab. Först har det varit en lång sträcka med intressenter och hoppet fanns säkerligen hela tiden att någon eller några skulle komma med ett bud som skulle kunna tillfredsställa de amerikanska ägarna och även säkra framtiden för företaget och den anställda personalen.

Men sedan kom det dystra beskedet och det strax före jul att nu skulle företaget läggas ned. En seriös avveckling skulle sättas igång. Chocken blev givetvis enorm. Jag tror att Trollhättan och närområdet nästan stannade till. Men sedan kom ett nytt besked, nämligen att det nederländska företaget alls inte hade gett upp sina planer utan ville (och kunde) mer än gärna ta över Saab. Detta att kastas mellan hopp och förtvivlan är nog det värsta vi alla kan drabbas av. Och hur många finns inte som därtill inte kan göra något åt saken. Enbart avvakta andra personers ställningstaganden.

För egen del har vi numera en dator som ibland under korta stunder fungerar helt utmärkt för att därefter enbart "djävlas" med oss. Inte är det i jämförelse med Trollhättan något stort problem, men för oss är det just nu det helt överskuggande. "Satans teknik" eller rättare sagt bristande sådan är hur jag på mitt lätt barnsliga vis vill känneteckna läget just nu här hemma.