Människosmuggling

Med ordet smuggling följer i vart fall för mig en tämligen negativ association. Kanske det för andra ger en bild av spänning. Hur som helst uppfattar jag det som jag nu gör, måhända färgad av mitt vardagliga arbete, allt medan det som har med ordet människa att göra ger mig goda vibrationer. Redan i det rubricerade begreppet finns alltså en motsägelse som är nog så svår att hantera.

Det lagstiftaren, dvs du och jag, vill komma åt med brottet människosmuggling är momentet av utnyttjande. Här kan det alltså finnas personer som inget hellre vill än att lämna den plats där de just råkar befinna sig. De här personerna kan vara utsatta för förföljelser av de mest olikartade slag. Bedömningen från deras sida är emellertid att de på något sätt måste ge sig av, annars kommer deras liv att förkortas eller avsevärt försvåras. I många fall finns det inga officiella kanaler att tillgå, ty det kan ju röra sig om det fallet att det är myndigheterna i just det landet som står för förföljelsen.

I den penibla situationen är en människa beredd att göra i stort sett vad som helst. Och det är kanske där smugglaren kommer in i bilden. Så länge "smugglaren" är en sann humanist som enbart vill hjälpa till så har han eller hon vår högaktning, men då det kommer med pengar i bilden förändras radikalt vår syn på det hela. Då förvandlas den tidigare hjälten till en person som utnyttjar andras trångmål, dvs svåra belägenhet.

Men skall hjälparen=smugglaren inte ens få sina kostnader täckta. Måste alla agera hjältar. Finns det inte en annars så vanligt förekommande skala från gott till ont. Själv tycker jag detta är ett oerhört svårt problem. Var egentligen övergår det hela till ett utnyttjande. I andra sammanhang är vi nämligen beredda att acceptera tämligen stora vinster. Det skall ju löna sig att arbeta kan ju t.o.m. vara en gångbar valslogan. Ja, inte är det lätt inte. Åtminstone inte för mig.