Lita på dig själv eller Sagan om en apa

Hur ofta har vi inte hamnat i den situationen att vi står framför ett konstverk som vi med våra sinnen skall ta till oss. Eventuellt har vi hört att tavlan är målad av en mycket, mycket känd konstnär och kanske vi också någon gång har sett att hans/hennes tavlor säljs världen över för belopp som innehåller svindlande många nollor. Just i det läget är vi alltså utsatta för en mycket stor press att säga något imponerat om det fantastiska konstverket. Men sedan är det måhända på det viset att vi långt in i själen tycker att tavlan är helt förskräcklig och då undrar jag verkligen. Varför säger vi inte exakt vad vi känner? Vad är vi rädda för? En tavla kan väl för tusan inte tillfredsställa alla människor då det gäller smak. Eller är det smakpoliserna som står där på vakt och slår oss i huvudet med sina smakbatonger om vi inte tycker som vi "borde" tycka.

Sak samma gäller böcker. Ibland - kanske ofta i samband med utdelande av Nobelpriset - presenteras det böcker som åtminstone för mig är helt obegripliga. Förståsigpåarna lovprisar verket och påstår att just den boken är minst sagt epokgörande. Själv står jag där med lång näsa och undrar hur alla recensenter fått ihop det hela. Eller är det helt enkelt så att de skriver enbart vad som förväntas av dem?

Ha din egen uppfattning! Eller så kan det gå som det gjorde för en hel del år sedan. En gallerist ställde ut en tavla under ett franskinspirerat namn. Många prisade tavlan som ett fantastiskt uttryck för den abstrakta konsten när den var som bäst. Få visste då att konstnären i själva verket var en apa från Borås djurpark. Tänk vad många måste ha känt sig lurade. Nu har tavlan kommit hem till Borås och hänger där den rätteligen hör hemma, nämligen i djurparken.