Korrekturets hemskhet

Att skriva fackböcker är för författaren/författarna nästan aldrig en lönande affär rent ekonomiskt. Upplagorna är vanligtvis högst begränsade - några tusen ex för varje edition är ett tämligen bra resultat - och merparten av pengarna, som köparna snällt erlägger, går till de s.k mellanhänderna. Detta gäller givetvis inte bara inom bokbranschen, men visst kan det kännas lite snopigt då någon tycker 300-400 kr för en bok är dyrt (för det är det) och författaren/författarna får några tior för sitt arbete.

Å andra sidan finns det givetvis andra stora fördelar. Och tycker man inte det går det självfallet lätt att låta bli att skriva. Att skriva faktaböcker medför nämligen ett oerhört kollande än här, än där och under resans gång blir skribenten givetvis allt kunnigare inom sitt område. Ändå är det vanligtvis oerhört svårt att komma igång. De första blanka sidorna kräver en enorm arbetsinsats. Därefter brukar det gå betydligt lättare.

När sedan allt är klart återstår ändå en hel del. Det är den återstoden som nästan är den värsta. För när jag känner att NU äntligen är det färdigt, NU är det skönt nog över så får jag ändå inte vara riktigt glad. Självklart känner jag en viss befrielse, men några veckor senare kommer DET DÄR korrekturet. Då gäller det att åter skaffa nya krafter. Idag kom ett korrektur för min senaste upplaga av svensk-engelsk juridikordbok. Jag vet att det ligger där uppe i ett kuvert, som bara väntar på att bli uppsprättat. Men i stället bloggar jag till undvikande av arbetet som jag i slutändan ändå inte kan slippa ifrån. Men så är nog de flesta människor i vart fall jag. Självbedrägeri lär det kallas.

Befrielsen blir dock total då den färdiga boken anländer. Jag står där som ett barn och klappar pärmarna. Först då kan det bli fira av och alla tidigare vedermödor glöms bort.