Jubileumsbloggen eller Pinocchios stora skor

Varje gång jag uttrycker hur fort tiden går tänker jag samtidigt på hur typiskt det uttrycket är för just äldre människor. Som barn gick tiden aldrig fort. Jag väntade på min födelsedag, jättemycket och jättelänge. Sak samma gällde julafton och vi skall inte bara tala om hur lång Långfredagen var. Den dagen ville bara inte ta slut. Nu är det dock helt annorlunda. Åren verkligen krymper ihop, hemska tanke.

Idag har det gått ett år sedan jag började blogga. I början var det trevande och då BT första gången kontaktade mig så blev svaret på min undran hur länge detta "spektakel" skulle vara att det kunde väl pågå si så där 14 dagar. Nu har 2 veckor blivit 52 veckor och med hänvisning till vad jag nämnt ovan känns alla dessa veckor ändå som endast 2 veckor. - Ibland har jag umgåtts med tanken att nu skall jag nog sluta med det här. Andra skall väl också få ta i anspråk det mediala rummet, men sedan har jag till min glädje sett att medbloggare har tillkommit under resans gång och då känns det som om jag kan fortsätta lite till.

Att blogga är underbart kul. Det är aldrig något jag känt att jag måste göra. I stället har det varit och är ett sätt att kommunicera. Jag vill i det sammanhanget tacka alla vänliga människor för era ännu vänligare kommentarer. Även om jag tycker att jag ibland har luftat kontroversiella tankar och funderingar så har det från kommentatorerna allt som oftast kommit en liten gullig kommentar, vilken jag som bloggare givetvis uppskattar väldigt mycket. Ett stort TACK för denna uttryckta uppskattning.

Nyfikna är vi nog alla och ibland tror jag att när nyfikenheten helt är borta så är även livet slut oberoende av om livet de facto fortsätter. Alltså tog jag bilen denna morgon vid 06.30 och körde i riktning mot den plats där Pinocchio mycket snart skall kläs av sin stora textilpåse. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det som först slog mig var att sagofiguren måste ha krympt. Den var ju inte alls gigantisk, men just då jag körde runt i rondellen la jag märke till hans skor. Snacka om storlek. De var helt enkelt gigantiska och utgjorde en liten tröst i besvikelsen att "bidde det inte mer än så här". Snart är det dags att låta täckelsen falla. Låt oss då alla vara där.