Jag - en liten trendnisse !?!?

För mig har det alltid tett sig som oändligt löjligt med människor som slaviskt måste göra som andra säger att de bör göra. Det gäller i alla sammanhang och snabbt blir mitt blod anarkistiskt och jag blir mot allt och alla. Snabbt går det dock över, men då går det oftas över i ett offertänkande, nämligen att det är närmast synd om människor som måste göra som alla andra vill att de skall göra. Ja, än hit, än dit flyger mina okontrollerade känslor.

Då det gäller kläder har jag hållit fast vid mina tröjor (varvas dock med skjortor, gärna utanpå) och mina blåjeans. Det har inte varit någon protest, utan snarare brist på intresse för vad jag skall ta på mig. Ligger det där på stolen närmast sängen ett par jeans, ja, då vore det väl synd om jag inte tog dem. Alltså åker de på kroppen och den delen är avklarad utan närmare eftertanke. Att jag sedan tycker det är jätteroligt att Erika och flickorna är intresserade av kläder är en helt annan sak. Och fördelen med mitt ointresse blir att så där med 10-15-års intervaller blir mina kläder lite trendiga igen

Och nu har det hänt även med inredningsstil. Erika, min kära, brukar ibland (dock ganska sällan) klaga på att vi hemma har för mycket prylar. Antingen får det hela epitetet museum eller så blir beteckningen pensionärsstil. Jag bryr mig inte så mycket. Tänker ibland på alla prylar, men sedan är det så bra ibland för när någon nyligen slog till Julias nattlampa så att den gick sönder, ja då var det bara att hämta en annan från ett annat rum. Och ingen märkte skillnaden.

Nu - enligt trendnissarna - skall det dock vara en massa gamla grejor överallt. En gammal stol där och lite annat med patina på annat ställe. Ja, det är bara att inse det hela. Ni med kaffelattefondväggar kan helt enkelt kasta er i just den väggen. Ni är ute och jag är inne. Oj, det känns bara bra.