Intimiteter

Inte var det länge sedan då jag såg Julia sitta i bastun och tala i telefon. Linnea hittar jag ibland bakom en stängd dörr. Hon talar också i telefon. Ibland kan jag då tycka de är löjliga som nästan gömmer sig då de skall prata lite privat, men ändå har jag så här på avstånd betydligt större förståelse för dem än vad jag har för personer vilka på bussar och tåg indirekt presenterar sig för alla som har turen/oturen att följa med. Vidare är det så att jag tycker mig förmärka att talar du i telefon så finns det många som nästan skriker in sitt budskap i den numera minimala tingesten, men måhända överdriver jag.

Hur som helst utspelade sig följande mobilprat på buss 100 från Göteborg till Borås

"Guuuu, vad kuuuul, är det duuuu - vad göööör du - preciiis. Hur länge har ni då känt varandra, så läääänge, preciiis. Jaså, jobbar han inte, men vad kooonstigt, hur går det då. Jaha, preciiiis, nääh, vad rooligt. Skall ni ut och resa, vad kuuuul. Jag vill också vara leeedig. Preciiiis. Ha-ha-ha. Underbart att du ringde, just preciiiis. Skööönt det här med att vara ihop med någon. Kul, känns riktigt rätt, preciiiis. Ha-ha-ha. Nä, det låter konstigt. Vaaaa. Det måste vara mitt batteri, preciiiis. Vi kan väl träffas, ha-ha-ha."

Och sedan blev det helt tyst. Vi hade kommit till Bollebygd och fredagsmörkret började bädda in oss, inklusive bussen, i novemberfuktigt mörker. På något sätt kändes det som om mobiltystnad är värre än när det inte ringer i den fasta telefonin. Självklart bara inbillning, men ändå.

Snart var jag hemma. Kom en 6:ans buss och tog mig de sista metrarna. På den bussen var det luuugnt, preciiis.