Inte utan min tant eller Sluta dj...las

Hörde helt nyligen och helt kort att en man i 90-årsåldern ville fortsätta att bo tillsammans med sin kvinna sedan många långa år tillbaks. Kvinnan var måhända lite skröplig och hade beviljats ett särskilt boende, men mannen fick tydligen inte följa med. Kan jag gissa att han var för frisk, något som denna gång tydligen var en nackdel.

Kommunen fick dock smäll på fingrarna av länsrätten som förmodligen både med hjärta och hjärna ( läs empati och paragrafer ) ansåg att mannen visst fick följa med sin tant. I det läget trodde vi väl alla att kommunen skulle besinna sig och ta till sig länsrättens dom. Men, ack inte. Det var tydligen en nesa att länsrätten visat nämnda välvillighet och nu har kommunen bestämt sig för att klaga till kammarrätten.

Varför blir det på det här viset? Går det prestige i de här ärendena och om så nu skulle vara fallet; varför? Är det inte så att kommunen eller staden vill sina medborgare väl? Skall vi lokalpolitiker via tjänstemännen dj...as med de personer som har valt oss för att vi skall göra ett hyfsat och anständigt arbete? Nej, vi får sluta upp med det här tramset. Låt oss bli mer empatiska. Regler och bestämmelser har vi själva kommit överens om för att vi skall ordna ett bra samhälle, inte minst för våra äldre. Har man lyckan att ha sin partner i livet vid sådan hög ålder skall ingen liten "pamp" i tjänstemannamundering få förstöra det. Förstår inte tjänstemännen det själva då bör vi politiker se till att de lär sig. Gör vi inte det har vi själva förbrukat vårt mandat.