Ingela och Janne eller Mamma till en mördare del 2

Ibland, för att inte säga tämligen ofta, blir jag mäkta förvånad över vad människor i mycket utsatta situationer ändå lyckas åstadkomma. Själv hade jag definitivt inte lyckats klara detsamma. Jag tänker nu i första hand på de föräldrar som i gårdagens rubricerade program blev intervjuade av TV.

Här har alltså det mest ohyggliga hänt. Året var 2006. Deras älskade son hade förvandlats till mördare. Vi som betraktare fick följa familjen från det att Christer var liten grabb full med charm, upptåg och inte minst liv. Allt verkade vara bra just såsom föräldrar önskar för sina barn och för sig själva.

En dag märkte dock pappan att det var något märkligt med Christer. Han började säga saker som tycktes obegripliga och föräldrarna anade oråd. Hos Christer utvecklades sedan en psykisk sjukdom som alltmer invaderade den unge mannens sinne. Detta fick till följd att även pappan en gång kom att attackeras och slutligen ledde sjukdomen även till att Christer tog livet av sin dåvarande sambo med vilken han hade två barn.

Trots alla dessa hemskheter hade föräldrarna en lovvärt balanserad inställning till sin son och allt vad de ensamma och tillsammans med honom tvingats genomlida. Även sonen, som kom att dömas till rättspsykiatrisk vård (en påföljd han fortfarande avtjänar) kom till tals. Och han beskrev sin sjukdom på det sätt som vi utanför vanligtvis har uppfattat den, nämligen att inne i huvudet på den drabbade hörs röster vilka med pockande kraft tvingar den sjuke att begå gärningar vars ohygglighet och konsekvenser är svåra att förstå.

Utan att sitta här och recensera programmet kan jag bara med största ödmjukhet uttrycka att Ingela och Janne (Christers föräldrar) är värda all vår gemensamma beundran. Sällan har jag hört och sett sådana empatiska människor som på ett lågmält sätt beskrev sin stora sorg i vilken dock även - såsom alltid - fanns ljus och hopp för framtiden.