ILSKA

Jag är arrrrrggggg! Och det finns som jag ser det absolut ingen anledning. Bara märkligt och tramsigt. Vad i helsicke är det som kan få mig att vakna på morgonen och känna ilska. Tack och lov händer det ytterst sällan. Men tydligen skulle det inträffa nu på Annandagen.

Säkerligen är det på det viset att många med mig kan då och då känna likadant. Det är jag glad för; det känns som en liten tröst i sammanhanget. att få dela ödet med andra människor. Ändå försöker jag leta lite efter tänkbara orsaker. Kan det vara på det viset att jag annars är så van vid att hålla ett högt tempo och då jag lättar på gasen så blir det någon konstig reaktion i kroppen.

Kan det vara så att jag inte tål julmaten. Julspriten kan det däremot inte vara för den har varit av ytterst begränsad omfattning. Är det lugnet jag inte tål. Mig förefaller det nämligen vara på det sättet att då snön bäddar in oss i sitt ytterst vackra täcke blir det också ovanligt tyst både ute och inne. Jag tycker det hela dock verkar mycket långsökt. Kanske har jag varit för lite ute i den vederkvickande naturen. Alltså; hur länge sedan är det egentligen då jag själv eller tillsammans med annan/andra tog en skogspromenad.

I en sådan här situation gäller det att ha en förstående fru. Hade Erika antytt att jag är surgubbe hade jag säkert exploderat omgående. Men hon känns medlidsam, dock på intet sätt mjäkig. Erika föreslog att jag skulle gå en långpromenad, dock ensam. Det låter kanske som en god idé. Sedan kom Erika med ytterligare en idé (själv hade jag antytt att jag kanske skulle rätta en del högskoletentor, vilket förmodligen hade varit själsligt förvärrande) och det var att jag skulle blogga. Det förslaget följde jag och skall jag vara riktigt ärlig så känns det just nu som om jag skrivit av mig en hel del ilska. Ja, bloggar går att använda till det mesta, tydligen.