Ibland blir jag bara trött, jättetrött

Kunde idag läsa hur svårt det kan vara för en elitidrottare att tala om att han är homosexuell eller "gay" som det nu så modernt ofta kallas. Och när jag läser sådant blir jag oerhört trött och givetvis också beklämd. Vad är det för fel på oss människor? Hur i helsicke är vi egentligen funtade som kan hysa fördömande åsikter om något så privat som den egna sexualiteten. Jag struntar väl fullständigt i vad som får andra att så att säga "gå igång" om det på intet sätt skadar någon av de inblandade parterna. Det är väl för tusan deras ensak. Varför skall jag lägga mig i det hela? Jag får väl ordna mitt liv som jag vill, vilket givetvis bör innebära att sak samma gäller andra.

Det går även att föra detta resonemang då det gäller diskriminering på olika grunder. Hur i hela världen kan det vara på det viset att vissa män - var helst de nu befinner sig på jorden - känner sig förmer eller bättre än representanter av det kvinnliga könet. Det är ju helt vridet. Vi som människor, helt oberoende av kön, är väl alla lika. Eller har inte den demokratiska tanken slagit igenom. Nu är det givetvis så att jag vet att demokratitanken inte genomsyrar alla samhällsbildningar, men i så fall beklagar jag att det ännu inte skett. För det bör väl för tusan bara vara en tidsfråga.

Och skulle det inte vara en fråga om kön så kan det vara en fråga om hudfärg eller nationalitet. Att det överhuvud taget kan finnas folk som bryr sig om hur vi ser ut, dvs. vilken färg vi har i ansiktet och på den övriga hudkostymen (jag gillar det ordet hämtat från rättsmedicinska utlåtanden). Normalt är jag som skåning grisskär, men idag kunde Erika konstatera att jag i ansiktet var betydligt mer gul än skär. Kanske jag håller på att byta kroppsfärg och kommer kanske därför att bli diskriminerad.

Allt är så förbaskat absurt att jag med lånta fjädrar vill avsluta med orden "det är synd om människan".