Helt slut efter tragiken i Länsmansgården
Oftast efter en fysisk övning kan vi se personer som i stort sett gett allt. På löparbanan ramlar de omkull eller så lägger de sig ned på samma plats. Alla vi åsådare förstår mer än väl att personen/personerna gett verkligen allt och nästan lite till. Vi känner beundran och skulle den "trötte" vara landsman blir vi vanligtvis extra glad i en försiktig nationalistisk yra.
Alla blir vi mer eller mindre trötta. Vanligtvis är det dock inte efter en bragd. Och i regel finns det inga åskådare, något som vi nog lite till mans uppskattar.
Själv har jag nu skrivit de sista raderna i en dom som kommer att meddelas i morgon. Vanligtvis kommer en brottmålsdom en vecka efter att förhandlingen är avslutad, men den här gången kom det att dröja ytterligare en vecka beroende på målets komplexitet.
De som direkt berörs av domen behöver inte komma till domstolen för att få den avkunnad/uppläst. Den nyfikne - till den gruppen hör t.ex. journalister - brukar ringa domstolen eller komma på besök för att få ut sitt ex av avgörandet. Och säkerligen kommer det i morgon att vara en hel del människor på plats för att läsa om den tragik som jag just nu avslutat författandet av.
Själv - efter den här hjärnansträngningen - blir jag närmast utmattad. Jag lägger mig inte direkt på gatan, men då jag snart kommer att sitta där på bussen ger jag säkert på min omgivning ett lätt förvirrat intryck. Men så är det. Den psykiska anspänningen - även om den tar sig andra former - är nog minst lika stor som den fysiska. Och ett är jag helt säker på - ikväll kommer jag att somna ovaggad.
