Häktad i all evighet
För personer som är frihetsberövade - framför allt för de som tvingas uppleva det första gången - kan tiden nog te sig som en evighet. Många har ju, förutom frihetsberövandet som sådant, också s.k. restriktioner vilket för den drabbade innebär att kontakten med yttervärlden är ytterligare begränsad. Sedan kan det ju givetvis tilläggas att merparten av de frihetsberövande är just häktade till följd av misstanke om oegentligheter vilka inte kan bedömas som bagatellartade.
Efter påtryckningar från övriga Europa hålls det idag häktningsförhandlingar vareviga dag. Inte ens julafton tar fru Justitia ledigt. Och anledningen till detta är att en för brott misstänkt person har en ovillkorlig rätt att ställas inför rätta (häktningsdomaren brukar det stå i media) inom 96 timmar räknat från det faktiska gripandet. Det senare ombesörjs av polisen, medan det är åklagaren som till domstolen lämnar in sin häktningsbegäran. Skulle tiden inte kunna hållas ska den misstänkte, oberoende av vilket brott han/hon är misstänkt för, omedelbart friges (eller som det brukar uttryckas "försättas på fri fot").
Här finns alltså en lovvärd snabbhet i systemet. Självfallet finns också de personer/jurister som anser att snabbheten ibland hämmar rättssäkerheten. Om detta har jag egentligen ingen bestämd uppfattning. Jag tror faktiskt att underlaget de allra flesta gångerna är tillräckligt för att domstolen ska ha en hyfsat bra grund att stå på för att avgöra själva häktningsfrågan.
Men sedan kommer dock ett, som jag bedömer det, ganska så stort problem. En häktad person kan nämligen få sitta häktad utan tidsbegränsning. Om vi t.ex. tänker på stora narkotikamål är det inte ovanligt med häktningstider på mellan 6 till 12 månader (själv är jag just nu satt att döma i ett sådant mål). Domstolen har givetvis ett övervakande ansvar, men skulle det inte vara dags att sätta en yttersta gräns för detta frihetsberövande där skuldfrågan ännu inte är definitivt avgjord.
Visst finns argumentet att såväl anhållande- som häktningstiden får räknas av mot senare utdömt straff, men är det en tillräcklig tröst. Jag är därvidlag tveksam och för den drabbade måste en häktningstid av nämnda längd verkligen te sig som just en evighet.
