Från Skåning till Sjuhäring

Det blev något av ett uppvaknande. Kanske inte särskilt smärtsamt, men ändå ett visst kaos i mitt inre. Många har genom åren frågat mig om jag inte saknar Skåne och om jag inte skulle vilja flytta tillbaks. Jag har alltid svarat sanningsenligt att jag på intet sätt längtar tillbaks och att jag med största sannolikhet inte kommer att återflytta.

Även om jag sagt som jag gjort har kanske tvivel ibland smugit sig in. Tvivlen har formulerat sig ungefär på det viset "att kanske det ändå skulle vara kul att slutligen bosätta sig på t.ex. Österlen". Men därefter har jag snabbt slagit tanken ur hågen och mer tänkt på Boråsfenomen som Elfsborg och BHC.

Hur som helst har jag ändå inte riktigt testat min lokalpatriotism. Är jag fortfarande skåning där inne i den s.k. själen eller har Sjuhäradsbygden tagit över känslan av att höra hemma. Nu i helgen var det dags för test utan att jag på något sätt egentligen visste om det. Erika och jag samt två goda vänner var på besök i bl.a. Malmö och det blev stora portioner av just skånska minnen. Dialekten hördes överallt och därtill med vanligtvis kraftfulla stämmor. Jag kände nästan att det blev lite för mycket skånska.

Sedan åkte vi pendeltåg som där går under beteckningen Pågatåg. Kändes helt o.k. och då jag såg att pendeln vände i Höör (ungefär en mil från där jag vuxit upp) blev det ett sting av nostalgi i brösttrakten. Snabbt kom jag dock över det hela då jag tittade ut över ett grådisigt och icke alltför vackert men väl mycket platt skånskt landskap.

När jag dock senare på kvällen hörde på TV att en ung ulricehamnskvinna vunnit en internationell tävling i skidor blev jag riktigt glad inte bara för kvinnans skull utan också för att få höra orten Ulricehamn. Då - om inte förr - förstod jag att den forne skåningen har blivit en sjuhäring. Ja, så bra eller så illa kan det faktiskt gå efter dryga 26 år i Borås.