Det kan inte hända mig ...

Vi kan nu läsa om det oerhört tragiska mordet/dödsfallet som har hänt alldeles utanför Borås. När vi läser om det med alla konkreta detaljer går det en kylig rysning genom hela kroppen. Allt det som vi vanligen fjärmar oss ifrån kommer plötsligt helt nära. Det ligger där i sin nakenhet på frukostbordet eller i TV-soffan.

Och sedan tänker vi bort det hela och våra egna liv fortsätter ungefär som vanligt. Kanske vi något senare återkommer till artiklarna, ser några hemska bilder framför oss, men slår samtidigt bort det hela i den trygga förvissningen att något sådant kan aldrig hända mig.

Men så enkelt tror jag inte att det hela förhåller sig. Självklart skall vi inte gå och tänka på att vilka ohyggligheter som helst kan drabba oss eller dem som vi håller kära. Livet hade då blivit ohyggligt och förmodligen knappast värt att leva.

Samtidigt tycker jag dock det är viktigt att vi inför det hemska som inträffat - och då tänker jag såväl på gärningsmannen, hans familj samt inte minst offrets - blir ödmjuka och i det sista vill jag påstå ligger en förståelse i stället för ett avståndstagande.

Möjligt är att vi aldrig kan sätta oss in i vad som verkligen hände den ödesdigra timmen då hemskheterna utspelade sig. Vi kan givetvis inte känna desperationen och rädslan vilka båda fanns på platsen för händelsen. Men vi kan försöka förstå att något overkligt är verkligt. Att även vi kan drabbas och då samtidigt ställa oss frågan hur det är att ha till son en person som utfört en hemsk handling eller ha haft en dotter som fallit offer för meningslöst våld.

Genom att på det sättet ändå göra oss själva delaktiga kommer vi att skapa en nyttig förståelse i stället för ett avståndstagande. Vi vet nämligen aldrig om eller när vi själva kan drabbas. Om inte förr så vill vi då mötas med respekt och en viss förståelse i stället för att människor vänder oss ryggen då vi bäst behöver dem.