Annons
Nyheter

Det är ju för fan en soptipp, inte en tandläkarmottagning

Nyheter • Publicerad 2 augusti 2008

sa 15-årige Alfred efter vårt nyligen avslutade besök på Lusharpan. Hela historien är ungefär denna.

Vi hade haft lite folk hemma som hjälpt oss att renovera ett garage. Det blev en massa bråte som las i säckar. Gipsbitar, ruttna brädrester, putsbruk - ja, en massa godsaker helt enkelt. Som om detta inte var nog så hade jag också tagit ned en jättestor jersmin och en urgammal syrén. Fullastade var alltså ordet och jag försökte att ta det så lugnt jag kunde med den dryga veckan gamla revbensskadan.

Annons

Ordentliga som vi var började vi med deponin. Nu var jag inte riktigt säker på vad som fanns i de stora och jättetunga platssäckarna eftersom inte bara jag fyllt dem. När vi sedan tömde ut dessa jättar till säckar så fanns där i stort sett allt. Det var ungefär då det hände. Alfred och hans kompis Robert hade tröttnat lite på allt kånkande och bärande och kopplade av med lite "slå-sönder-redan krossat-glas-leken". Och det skulle de inte ha gjort för då dök från intet upp en livslevande kvinnlig Soppolis. Hon spände ögonen i ungdomarna och bad dem bestämt sluta upp med dumheterna.

Så långt hade hon en del av min sympati. Men det skulle absolut inte sluta där. Hon kom snabbt ned till där vi stod och började en icke nådig kritik av vad vi slängt. Kvinnan var milt sagt otrevlig i sin verbala framtoning. Där fanns träbitar som alls inte skulle vara i den containern och vi fick vackert plocka upp bit för bit för att lägga på annan plats. Visst skall det vara ordning och reda på en återvinningsstation, men nu började det anta militanta former.

Sedan skulle jag slänga riset på ett annat ställe och nu var även jag utsatt för kvinnans misstankar att missköta mig och hon undrade varför jag parkerat så långt bort från riscontainern Sanningen är att jag har minst sagt svårt att backa med släpkärra så därför stod den där den stod. Jag drog i riset och ungdomarna hjälpte till. Nu påpekade den uniformerade kvinnan hur vi skräpade ned på platsen och det var då som Alfred började muttra rubriken ovan. Vi sopade och sopade och jag kan lova att renare soptipp får vi alla leta efter.

Något senare hittade samma nitiska kvinna små gipsskivebitar bland de fyllnadsmassor som vi tidigare slängt. Och det var bara att krypa till korset och plocka upp de små resterna. Vid det laget var jag beredd att i stort sett göra allt som polisen sa. Det var ett minst sagt tufft besök och som sammanfattning skulle jag vilja säga att det vi ständigt tjatar om inom Sociala Blocket, nämligen BEMÖTANDEFRÅGOR är något som omedelbart bör gå på export till inte minst återvinningsstationernas personal.

Sven Martinger
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons