Frågan som inte har ett svar

Terrordådet den 11 september 2001, idag exakt tio år sedan, kan fogas in i en mängd förklaringsmodeller – politiska, religiösa och socio-ekonomiska. Men till slut återstår alltid just den frågan: Vad får en människa att offra sitt liv för att döda andra?

Det finns inget fungerande svar. Det är en handling som aldrig kan förstås. Ändå måste vi försöka.

Den algeriske författaren Salim Bachi, sedan 90-talet bosatt i Paris, gör i romanen Döda dem alla ett försök att tränga in i psyket hos en av de piloter som attackerade World Trade Center för tio år sedan. Mottot för boken är hämtat hos Joseph Conrads roman om den belgiska skövlingen av Kongo vid förra sekelskiftet, Mörkrets hjärta.

Raderna om ”vattenvägen” som ser ut att leda in i ”hjärtat av ett oändligt mörker” är djupt symboliska och det mörker Conrad skriver om är det mörker som finns inom oss alla, innanför de disciplinerande civilisationsmönster vi fostras till att följa.

Den nordafrikanske mannen i Bachis roman slåss med detta inre mörker. Han pendlar mellan övermod, uppgivenhet, tvivel på sin kommande handlings rättfärdighet och ren dödsskräck. Natten före attentatet träffar han en främmande kvinna. De älskar, men de ska aldrig ses mer – en möjlig kärlek kan inte få honom att avbryta sitt uppdrag.

Hans liv har varit ensamt, fyllt av förnedring, förluster och främlingskap. Han är ett tacksamt offer för den fundamentalism som dödsdömer de som inte omfattas av den sanna tron.

Titeln på Salim Bachis bok, Döda dem alla (på franska Tuez-les tous), anspelar på belägringen av Béziers i södra Frankrike 1209 där invånarna vägrade att lämna ut de ”otrogna” katarer som fanns i staden till katolikerna. Då sade påvens sändebud: ”Döda dem alla, Gud kommer ändå att känna igen de sina.” Därefter intogs staden och 15 000 människor dödades. Ett hundratal av dem var katarer.

Samma mordiska logik, som utser Gud till bundsförvant i dödandet, får huvudpersonen i Bachis roman som motargument av sin uppdragsgivare när han, med stöd av Koranen, ifrågasätter värdet av oskyldiga offer.

Storheten med Salim Bachis Döda dem alla är att den, till skillnad från de flesta terroristskildringar inom litteraturen och filmen, undviker de entydiga svaren. Bachi ger oss en möjlig bild av den mentala kollaps som skapar en terrorist, men han pekar också på att en människa alltid är ansvarig för sina handlingar.

Piloten i romanen väljer fundamentalismen. Han vet att det är ”det värsta av allt ont”, men han väljer det, ”utan vare sig tro eller hopp, utan framtid, bara intighet?”. Och han väljer att förlägga ansvaret hos en auktoritet och den som gör det, må auktoriteten vara religiös eller politisk, tar alltid ett första steg mot att utföra omänskliga handlingar.

I dessa dagar, när media sedan ett par veckor tillbaka pumpar ut minnesbilder och analyser av det som skedde den 11/9 2001, är det nödvändigt att försöka förstå vad det är hos en människa som kan utlösa ett terrordåd, precis som det är nödvändigt att försöka förstå dess konsekvenser.

Att läsa Salim Bachis roman är ett sätt att närma sig en förståelse, att läsa Don DeLillos Falling man ett annat. Den inleds med bilden av en amerikansk man på en gata i New York. Han är täckt av smuts, glassplitter och blod. Bakom honom har tvillingtornen rasat. Den nordafrikanske piloten har utfört sin handling. Tusentals människor är döda. Lidandet har startat.