En extremt ovanlig attack

Någon dryg månad efter dådet i Stockholm presenterade Europol siffror som visade att av 294 terrordåd i Europa under 2009 genomfördes ett enda av islamister. Terrorister med vänsterextrema åsikter genomförde 40 dåd, extremhögern låg bakom fyra. Den allra största delen av terrorattackerna, 237, stod separatister för, i huvudsak på Korsika och i Baskien.

Det finns problem med den här uppräkningen, det är viktigt att tillägga. En faktor bakom siffrorna är till exempel att det förebyggande arbete mot terrorism som sker i Europa i huvudsak inriktar sig på islamister (något som för övrigt har framförts som en orsak till att den norske massmördaren som dödade 77 människor i somras undgick upptäckt under sina förberedelser).

Därför är andelen arresterade för planering av terrordåd långt högre inom de muslimska grupperna än inom andra. Ett faktum som gäller även Sverige, men i Sverige har bara två av elva åtalade dömts för terrorbrott sedan 2003. Det är en anmärkningsvärt låg siffra och ställer frågan om den islamistiska hotbilden i Sverige är överdrivet beskriven, av polis och, för all del, media.

Den frågan är nästan omöjlig att svara på för en utomstående men fokuseringen på muslimer från polisiärt håll har hur som helst kritiserats för att underblåsa den häxjaktsstämning kring islam som är en beklaglig del av svensk vardag sedan några år tillbaka. Även den handlingsplan mot extremism som regeringen presenterade i fredags möttes av samma kritik.

Ledande muslimska företrädare var dock snabba att ta avstånd från terrorattacken på Drottninggatan. Och i fredagens BT sade Adan Guyó Ali, imam på Hässleholmen, i en intervju gjord av BT-reportern Victor Petersson, sig vara nöjd med hur händelsen har hanterats i svensk media: ”Man måste skriva om det, det förstår jag.

Sedan är det upp till oss muslimer att ställa upp och prata. Att säga att det inte var bra, berätta att det inte handlar om islam. Hade vi varit tysta hade det inte varit bra.”

Det som hände i Stockholm för ett år sedan är skrämmande, jag menar inget annat. Terroristen misslyckades och vi slapp oskyldiga dödsoffer. Bomben utlöstes bara några meter från den byggnad där Svenska Dagbladets redaktion låg vid tillfället. Jag har gått förbi den plats där det small ett otal gånger under den tid jag arbetade på SvD. Jag vet hur tjockt med folk det alltid är där. Det är fasansfullt att tänka sig vad som hade hänt om terroristen hade lyckats.

Men att vistas i Sverige innebär trots allt en minimal risk för att bli utsatt för ett terrordåd. Magnus Norell, forskare och analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, kallade den till och med mikroskopisk i DN i samband med att Europols siffror presenterades.

TV-profilen och polisprofessorn Leif GW Persson spelade däremot på ovan nämnda häxjaktstämningar häromdagen när han i underhållningsprogrammet Veckans brott sade sig vara säker på att Sverige kommer att utsättas för ett större terrordåd inom en tioårsperiod och att vi av utredningstekniska skäl aldrig får veta hur många sådana dåd som säkerhetspolisen stoppar genom sitt förebyggande arbete.

Det Norell och Persson säger har egentligen liknande innebörd – risken för terrordåd i Sverige är mycket liten.

Men sättet de uttrycker sig på visar hur man kan skapa helt olika samtalsklimat kring samma fakta genom val av perspektiv. Och dessa val är viktiga. De avgör huruvida vi underlättar för rädslan och främlingsfientligheten att växa sig ännu starkare eller inte.

För övrigt:

”Uddéns text, som väldigt tydligt avslöjar det grymma och omänskliga i salafisternas extremism, bygger på att hon har fått de två unga kvinnornas förtroende, något som också bilden visar.”

Läs Stefan Eklunds blogginlägg om en omstridd bild. Finns på www.bt.se/blogg/chefredaktorsbloggen/