Rädda skönlitteraturen!

Men i Sverige försämras ungas läsförmåga allt mer och Christer Nylander (FP), Sveriges ende(?) politiker med en trovärdig kulturpolitisk profil ser två grupper som behöver skärpa sig: föräldrar och politiker.

Föräldrar – för att det är i hemmet läsvanor etableras. Barn till läsande föräldrar läser.

Politiker – för att det är viktigt att det politiska ledarskapet i Sverige står för att läsning av skönlitteratur är viktigt. Skönlitteratur av god kvalitet, bör man dessutom tillägga med tanke på vår statsministers läsvanor?

Jag skriver det här på bokmässan, sittande på scenkanten i Borås Tidnings monter. Här råder ingen skönlitterär krisstämning. Det pratas böcker oavbrutet och under denna fredagseftermiddag kommer bland annat förra årets litterära komet Tomas Bannerhed att intervjuas på BT:s scen av BT:s kulturreporter Erik Jullander.

Men lyfter vi blicken ser det annorlunda ut. Litteraturutredningen, som presenterades på bokmässan, pekade på ovan nämnda drastiska försämring av svenska barn och ungdomars läsförmåga. Så som sagt, något måste göras.

Christer Nylanders recept kunde vi höra på ett av de första seminarierna under mässan. Rubriken var en fråga: ”Har vi någon svensk skönlitteraturpolitik?”

Och det har vi ju. I alla fall ett stödsystem för kvalitetslitteratur. Men det som pekades ut som de två stora problemområdena när det gäller den dalande läsförmågan handlar om utbildning – av lärare och av bibliotekarier.

Om inte lärar- och biblioteksutbildningar innehåller inslag av skönlitteratur och litteraturförmedling tappar vi de två viktigaste verktygen för att skapa läsande generationer. Sådana inslag finns idag, jag vet. Men de är inte obligatoriska, de är bara tillval. De ska förstås vara obligatoriska. En av deltagarna i seminariet, regionbibliotekarien Marie Ehrenberg menade till och med att tid för läsning av skönlitteratur borde vara ett självklart inslag i en bibliotekaries arbetstid. I dessa tider av pressade budgetar en utopi, förstås. Men att tanken känns främmande säger något om problemets vidd.

Till sist handlar förstås hela frågan om vem som ska ta ansvaret för kvalitetslitteraturens ställning i Sverige. Förlagen gör det inte längre. Där har marknadsavdelningarna sedan länge tagit över taktpinnen. Återstår alltså skolan och biblioteken, men då krävs en ändrad syn på litteraturens ställning i utbildningsplanerna. Sker det så kanske vi kan, för att återknyta till Christer Nylanders tankar om åtgärder, hoppas på nya föräldragenerationer som läser. Ja, kanske till och med ett framtida politiskt ledarskap med ett levande förhållande till skönlitteratur. Ett sådant finns som bekant inte idag.