Faderskärlek till varje pris

Det är också ur den aspekten som Philip Zandéns uppsättning på Stockholms stadsteater verkligen lever. Det är ingen tillfällighet att man har strukit ”i Wadköping” ur titeln den här gången. Småstadshyckleriet skildras förstås, men det är familjen som står i centrum för Zandén. ”Markurells” är en titel som markerar det.

Att historien om värdshusvärden och uppkomlingen Markurell och hans ränker gentemot den lilla stadens maktelit för att få sonen Johan godkänd som student fortfarande är så levande har snarare med textens tidlöshet än dess samtidskänsla att göra.

Hjalmar Bergmans text har kvaliteter som minner om det antika dramats existentiella blodsbördstematik. Fadern älskar sin son så våldsamt att han inte skyr några offer men får sitt straff, sonen är inte hans.

Philip Zandén är inte bara regissör av föreställningen, han är också huvudrollsinnehavare. Så var det inte tänkt, Kjell Bergqvist skulle vara Markurell men fick diskbråck och därmed klev Zandén in. Som skådespelartyp är det lätt att tänka sig Bergqvist som en klassisk Markurell. Värre är det med Zandén vars nerviga och sårbara uttryck inte självklart fungerar i rollen som den bullrige maktspelaren Markurell.

Inledningsvis dras också Zandén med ett svårförklarligt överspel – kanske premiäranspänning? – men i takt med att Markurell närmar sig den mest fasansfulla insikten av alla försvinner de gälla tonerna och i scenerna där sanningen uppenbaras förvandlar Zandén den här uppsättningen till något som faktiskt drabbar åskådaren på djupet. Och då gör han det med en plågad tystnad som främsta stilmedel.

Även i de ömsinta scenerna med sonen Johan, mycket fint spelad av Joel Spira, lever Zandéns Markurell. Igen, det är här, i berättelsen om en familj, som Markurells fungerar som bäst den här gången och gör att man till slut glömmer de svagheter som finns – en tänkt komik som långt ifrån alltid fungerar, en tempolöshet som laddar ur. Vissa scener känns ofärdiga, kanske har det med den komplicerade tillkomstprocessen att göra.

Men det som lever, det lever desto mer. Och kring Zandén och Spira finns ytterligare två rollprestationer värda att lyfta fram. Katarina Ewerlöfs fru Markurell görs med en nerv och närvaro som fungerar hela vägen. Slutuppgörelsen mellan makarna är elektrisk, just för att Ewerlöf och Zandén så väl agerar mot varandra under hela pjäsen. Det spelar fram en kärlek med skavanker, men det är en kärlek som bär. Därför blir också avslöjandet av Johans börd så smärtsam – en smärta som når ut i hela salongen.

Och så Ingvar Hirdwall. Detta scengeni, som gör den viktiga rollen som perukmakare Ström, Markurells motvillige vapendragare, med en så avspänd precision att man bara måste ge sig. Han lyckas också förtydliga Markurells öde med sitt kontrastrika spel.

Så vi har en uppsättning som säkert kommer att slipas ytterligare under spelperioden och som sätter fingret på en tidlös smärta – och lycka. Eller som Markurell i ett ögonblick av eufori ropar: ”Det är himmelskt att vara far”.