Annons
Nyheter

EU:s mörka bakgård

EU fortsätter att brottas med finanskrisen. Ledande politiker som exempelvis Herman van Rompuy, Europeiska rådets ordförande, vill lösa den med teknokratiska ingrepp, utan att behöva vänta i onödan på demokratiska beslut på nationell nivå. Val och folkomröstningar uppfattas som ständiga hot mot nödvändiga ekonomiska reformer.
Nyheter • Publicerad 14 september 2012

Oavsett vilken åsikt man har om ovanstående tendens är det viktigt att fråga sig hur den här förändringen av det mentala politiska landskapet påverkar EU:s hantering av andra frågor än de ekonomiska?

Tanken slår mig under ett seminarium som den svenska regeringens framtidskommission höll i måndags. Rubriken var: ”Hotas demokrati och mänskliga rättigheter i EU i framtiden?”

Annons

Svaret på den frågan är ja, menade inledningstalaren, EU- och demokratiministern Birgitta Ohlsson (FP). Hon pekade på Ungern som det främsta exemplet. Där förföljs och till och med mördas romer, pressfriheten är beskuren och det främlingsfientliga partiet Jobbik har vuxit sig mycket starkt (17 procent av rösterna i det senaste valet).

En annan av talarna, Thomas Hammarberg, före detta kommissionär för mänskliga rättigheter på Europarådet, var ännu mer drastisk i sitt anförande. Han sade sig vara djupt orolig, för framför allt tre problemområden, orsakade av inget annat än fördomar:

1) Romernas situation. De cirka tio miljoner som lever i Europa har tio år kortare medellivslängd än övriga europeér, de har försvinnande låg politisk representation och majoriteten går varken i skola eller har arbete.

2) Antisemitismen. Fortfarande kan vi se utbrott av sådant i Europa, bland annat i Malmö.

3) Islamofobin breder ut sig. Hammarbergs exempel var Schweiz där en folkomröstning har slagit fast hur många minareter det får finnas i landet! Schweiz är för all del inte med i EU, men i Europarådet, och islamofobin växer sig som bekant allt starkare i så gott som alla EU-länder.

Hur löser vi det här då? Ska EU fortsätta att ha en mörk bakgård av fattigdom, utsatthet och förföljelse? Ohlsson och Hammarberg, liksom danske Morten Kjaerum, chef för EU:s myndighet för mänskliga rättigheter, pekade på det faktum att EU:s mandat är begränsat i sådana här frågor. Länderna bestämmer själva. Lissabonfördragets artikel 7, internt kallad ”atombomben” enligt Birgitta Ohlsson, vill kunna använda sig av till exempel ekonomiska sanktioner mot medlemsländer som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, som de uttrycks i Lissabonfördragets andra artikel. Men artikel 7 är omdiskuterad och svåranvänd eftersom den bygger på majoritetsbeslut.

Kanske ska man helt enkelt önska sig en ”EU-ekonomisk”, det vill säga auktoritär, lösning på problemet? Argument finns. Mario Monti, Italiens teknokrathjälte, har till exempel sagt att ”ökad integration behövs i ekonomiska kristider”. Å andra sidan, tänker man den tanken hela vägen – och för att knyta an till min inledande fråga – är inte risken att den anti-demokratiska tendens som syns i just den ekonomiska hanteringen legitimerar anti-demokratiska beslut i andra EU-sammanhang? I så fall behöver man verkligen ta framtidskommissionens seminarierubrik på största allvar.

Stefan Eklund, chefredaktör
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons