Annons
Nyheter

En magisk föreställning

Teater: STILLHETEN av Lars Norén.
Regi: Eirik Stubø
I rollerna: Sten Ljunggren, Katarina Ewerlöf, Magnus Krepper, Michael Jonsson, Maria Salomaa
Scen: Stockholms stadsteater
Nyheter • Publicerad 24 mars 2011

Det var länge sedan jag såg en så välregisserad föreställning som Stillheten. Den norske regissören Eirik Stubø lyssnar av varje liten skiftning i Lars Noréns innehållsrika text från 1984 och får de fem skådespelarna att lysa som om de var skapade för just de här rollerna, just nu.

Stillheten är sällan spelad, och har hamnat i skymundan av Lars Noréns genombrottspjäser Natten är dagens mor (1982) och Kaos är granne med Gud (1982) – men det handlar om samma familj i samma norénska urscen: ett hotell på dekis, en alkoholiserad far, en dödssjuk mor och två bröder, varav den yngsta, ett självbiografiskt porträtt, är en poet med mentala problem.

Annons

Här finns det som utmärkte Noréns tidiga 80-talsdramatik – musikaliteten, den svarta humorn, vreden och, framför allt, en frånvarande fadersprincip. Det sistnämnda är motorn för dramat. Tomrummet efter en fungerande fadersgestalt gör moderns förestående död i cancer omöjlig att hantera för sönerna. Det är en familj i sönderfall vi får se. Kärleken dem emellan färgas lika mycket av hat som av ömhet och vissa scener är nästan plågsamma i kasten mellan de ytterligheterna.

Eirik Stubø har försett skådespelarna med mikrofoner vilket ger dem redskap att betona den lågmälda vardagligheten i dialogen. Samtidigt markeras det teatrala. Hela scenen är täckt av lösa manusblad och vissa scener inleds med att någon av skådespelarna plockar upp ett blad och läser scenanvisningarna till det som ska komma. Det ger föreställningen en sakral ton som inte alls känns den norénska texten främmande. Eirik Stubø har hittat något nytt – Norén som ett andrum.

Skådespelarna är som sagt fantastiska. Sten Ljunggrens brutna fader, Katarina Ewerlöfs klarsynt uppgivna moder, Michael Jonsson som Noréns nerviga alter ego och Marta Salomaas temperamentfullt registrerande hushållerska – de är stora prestationer, allihop.

Och så Magnus Krepper då, som den äldste sonen. Här tar orden slut. Jag har inte alltid haft lätt för Krepper som ofta placeras i maskulint utlevande roller som lockar till överspel. I Stillheten är han fjärran från allt sådant. Han är den äldste brodern, som slits mellan kärleken till den döende mamman och hatet till den alkoholiserade fadern. I sin relation till brodern som skriver poesi han inte förstår pendlar han mellan aggressivitet och ömhet, en kluvenhet som Krepper spelar fram så gripande att man kan ta på den. Han gör rollen med en närvaro som saknar motstycke. Det är en magisk insats i en magisk föreställning.

Stefan Eklund, chefredaktör
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons