Jerebko siktar på snabb comeback

– Jag har visat att jag hör hemma här. Jag kommer tillbaka ännu starkare, säger han.

Den här säsongen skulle bli Jonas Jerebkos nästa steg i NBA-karriären efter det strålande rookieåret i fjol. Men för två veckor sedan, i Detroit Pistons första försäsongsmatch, skadade sig 23-åringen.

– Jag kände direkt att det var illa. Så fort det hände domnade hela armen, armbågen och foten bort, säger Jerebko.

Han trodde att armbågen var skadad, men det var inte det stora problemet. Hälsenan i höger fot var av, höstsäsongen körd. Det pratades om att han skulle missa fem–sex månader, kanske hela säsongen.

Det tog hårt på Jerebko, som gick in i sin egen värld under några dagar och gjorde sig onåbar för journalister.

– Jag har ju pratat med mamma och pappa och så, och de kommer hit och hälsar på, det är skönt. Men det var mer de tre–fyra första dagarna som tankarna for runt lite. Då måste man få sin egen tid, då vill man inte prata med reportrar.

TT: Två veckor har gått, hur känns det nu?

– Det är ju inte kul, men det är bara att kolla framåt. Förra säsongen var riktigt bra och det är tur att den här skadan inte kom innan min första säsong här. Nu har jag varit här ett år och visat att jag hör hemma här.

– Det finns två olika sätt att se det på. Det ena är att man går ner sig. Det andra är att man ser framåt och ser till att bli starkare av det.

Nu blickar Jerebko framåt till den 20 februari. Då spelas NBA:s årliga all star-match. Och då hoppas han vara tillbaka.

– Som min fystränare säger, det går inte att göra en tidtabell för en sån här skada. Men jag hoppas vara tillbaka någonstans runt All star-uppehållet.

– Det var ändå tur i oturen att det var hälsenan och inte något knä som gick. Hälsenan läker, och sen när man kommer tillbaka så är man starkare än någonsin.

Fystränaren kommer vara en viktig person för svensken det närmaste halvåret. Inte bara som huvudansvarig för skaderehabiliteringen, utan också som vän.

– Jag är väldigt bra kompis med honom. Jag bor där nu, jag kan ju inte bo själv när jag går på kryckor. Det blir mycket att kolla på tv just nu och bara försöka få tiden att gå. Men det är sånt man får leva med.

Sakta försöker han hitta en ny vardag. Utan den dagliga träningen, utan matcherna. I måndags var Jerebko tillbaka i hallen och tittade på när lagkamraterna tränade.

– Det var skönt att vara där, det är viktigt. Mina lagkamrater är bra och vi har bra sammanhållning.

Nästa steg i återhämtningen kom förhoppningsvis på tisdagen. Då skulle han träffa sin läkare för att byta ut sin nuvarande kluns till gipsförband mot en ortos (ett stövelliknande skydd).

– Jag hoppas det, sen ska jag kunna börja träna i poolen och börja lyfta lite.

– Jag är ändå bara 23 år. Det här kommer inte stoppa mig, det är bara "a bump in the road".