I Spanien har festen bara börjat

Fotboll Lloret de Mar.

Så ser rubrikerna i de spanska tidningarna ut dagen efter triumfen.

– Ska du ha en carajillo? Jag bjuder.

Trots att klockan knappt passerat nio på morgonen vill hotellägaren Marcos hälla upp den katalanska kaffedrinken innehållande konjak.

Det blir ett vänligt men bestämt nej. Med ursäkten att den här artikeln måste skrivas. Själv är Marcos precis som alla andra spanjorer rusiga av lycka.

44 långa år av längtan är över.

Senaste gången det hände, 1964, var Spanien en diktatur. General Franco basade med järnhand. Spanjorerna var ett kuvat och samtigt splittrat folk.

Det här EM-guldet gläder fler spanjorer än vad som var fallet då, för 44 år sedan.

Det var äkta glädjescener som utspelade sig i Lloret de Mar, sex mil norr om Barcelona, i söndags kväll.

På vårt lilla hotell är vi fem svenskar, några engelsmän och resten tyska ungdomar. Inför EM-finalen hade ungdomarna målat sig i sin nations färger, lindat in sig i flaggor och givetvis klätt sig i den vita landslagströjan. Det blev en gemensam vandring in mot stadens centrala delar. Med oss svenskar lite bakom, vi var ju inte alls på väg mot samma mål. Tyskarna sjöng högljutt och pubertetshest. För att visa sina känslor för Spanien drog de ner gylfen.

Vart de tog vägen får att se matchen vet jag inte. Vi gick till Bodega Cristina, där varje stort internationellt mästerskap sedan 1998 bevistats.

De flesta gångerna tidigare har en viss resignation speglat känslorna. Nu var det annorlunda. Spanska flaggor, både stora och små, pyntade den lilla bodegan. Sextiotalet spanjorer och fem svenskar satt bänkade.

I 33:e minuten utbryter stora jublet. ”El Niño” frälser oss. Torres smeknamn betyder både ”Den lille pojken” och ”Stormen”.

Några förbipasserande bilar tutar, en raket lyger upp i luften.

Sedan lägger sig lugnet igen. De fotbollskunniga och luttrade spanjorerna vet bättre än att ta ut segern i förskott.

I andra halvlek blir stämningen allt mer uppsluppen. Det handlar både om viss segervisshet och ganska rejält vätskeintag på sina håll.

Servitören Manolo som för några år sedan drabbades av hjärtattack tar sig för bröstet och verkar uppriktigt orolig för att få ett återfall. Men han klarar sig.

Klockan 22.36 blir den ljumma svarta spanska natten ljus och feberhet.

Triumfen är ett faktum. Fyrverkerierna och knallskotten blandas med bilarnas tutande. Bodegans spanjorer dansar spontant med varandra och vi svenskar är så innerligt glada för våra vänners skull.

Dags att kröna en helt underbar guldkväll med sången.

Trodde vi. Men inte.

Manolo kommer rusande med en tillbringare sangria cava (den finare spanska specialiten, innehållande champagne i stället för rödvin) när vi är på väg att resa oss.

– Huset bjuder, säger han och ler.

Likadant blir det när vi till slut återvänder till hotellet. Den första spanska triumfen på 44 år är värd att firas.

Tv-sändningarna från Wien är fantastiska. Lyckan är total bland de spanska spelarna och ledarna. Den stackars journalisten som fått i uppdrag att intervjua spelarna utanför omklädningsrummet är totalt genomvåt av skumpa och öl, skjortan sitter på trekvart. Halvnakna spelare ställer mer än gärna upp och talar till det spanska folket. De rycker mikrofonerna från varandra och leker själva intervjuare medan de sprutar bubblande drycker.

Sändningen avbryts klockan 00.30. Men inte festen. Den pågår än. Åtminstone för spanjorerna. Tyskarna var molokna vid frukosten i går morse. En och annan blåtira visar att det blev dubbel förlust.

Funderar på att acceptera den där carrajillon nu – och återansluta till segerfesten.