Förlust för Hamrén i blågula debuten
Italien vann med 1–0 (1–0).
Men visst finns det hopp och framtidstro för Erik Hamréns fotbollslandslag.
I hans första landskamp, med sjösättningen av det nya 4–2–3–1-systemet...ja, hela landslagsfotbollen kunde, efter ett år av mörker och motgångar, fått en rejäl knuff i rätt riktning redan efter mindre än två spelade minuter på Dino Manuzzi-stadion.
Bollen vanns på mitten, Anders Svensson smekte fram den rakt i gapet mellan de italienska mittbackarna Chiellini och Legrottaglie.
I luckan kom Tobias Hysén.
Fri med Marchetti
I ett svep vann han tio meter. Det var tjugo fram till Federico Marchetti. Hur mycket han tänka? Hur mycket hann han inse vad 0–1 direkt hade betytt?
Hur som helst, det blev pannkaka med avslutet som både var för högt och för nära Marchetti.
Skadan kunde ha reparerats någon minut senare. Sebastian Larsson skickade in bollen från höger, Olof Mellberg störtade fram.
Marchetti slängde ut en näve igen.
På tre minuter hade Hamrén fått se det mod, den vilja, den våghalsighet han under tre dagar präntat in i spelarna.
Men den kostade också.
Italienarna upptäckte snabbt var den svenska svagheten fanns och där satte de allt oftare in stötarna.
Vänsterkanten, med Mikael Dorsin bakom Behrang Safari, kom gång på gång i svårigheter. Viktor Elm, den defensive mittfältaren till vänster, hängde heller inte riktigt med i svängarna och fick betala i halvtid när han ersattes av brodern Rasmus. Safari verkade mest obekväm i rollen som offensiv yttermittfältare och det var efter hörnan Dorsin tvingades göra som Italien hamnade i förarsätet.
Vi bortre stolpen nickade Chiellini in 1–0 i 28:e minuten.
Hamréns tålamod med Dorsin och Safari sträckte sig till en knapp kvart in i andra. Då plockade han ut båda samtidigt och gav Oscar Wendt och Dusan Djuric en halvtimma att övertyga.
Larsson tog chansen
Sebastian Larsson klarade sig bättre till höger, såväl framåt som bakåt och med farliga frisparkar och hörnor i sin verktygslåda, fick han precis den nystart han så hett önskat i landslaget efter två år som in-och ut-spelare under Lars Lagerbäck.
I slutet testades han även som högerback.
Anders Svensson, kapten i sin 103:e landskamp, fick både gott om tid och boll för att briljera i första halvlek och såg ut att vara den som trivdes allra bäst under Hamréns nya regim. Men han, som många andra, mattades i andra.
Hysén hade inget enkelt jobb som ensam spets, men han kom över jättemissen och var fräck och aktiv så länge han orkade (utbytt mot Ola Toivonen i 72:a). Johan Elmander sprang och slet, slet och sprang, men det händer inte mycket mer.
4–2–3–1 – värt att gå vidare med? Varför inte? När såväl Hamrén som spelarna verkar tro på en modell som ger ett rörligare och offensivare landslag. Det är fortfarande långt till allvaret, till EM-kvalet i september. Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic och Marcus Berg saknades mot Italien. Och tid finns bygga vidare på något som trots allt inte var så tokigt en disig kväll i Cesena.
