Förlorade benet i olyckan – nu åker han bräda på egenbyggd protes

Robin Magnus Cheyne var på väg från ett scenuppträdande i Nelson, Nya Zeeland, och nästa gig var Christchurch. En bilresa på 90 minuter, på en olycksdrabbad väg, som han gjorde tillsammans med en vän och sina två hundar. Året var 1998 och det stod 18 juli kalendern när katastrofen var framme. Han tvingades att kränga ner bilen i ett dike för att undvika en kollision med en lastbil. Vännen flög ut genom framrutan med klarade sig helskinnad, hundarna blev oskadda medan han själv satt fast.

Bilen hade tryckts ihop, hans högra underben var krossat och fastklämt och när han försökte ta sig ur kände han hur lårbenet var av. Det enda alternativet var att vänta, försöka andas och hålla sig vid medvetande till det att hjälp anlände. Minuterna försvann, tanken att han skulle dö infann sig aldrig, men han började känna doften av bensin. Tankarna vandrade om bilen skulle explodera.

Till slut kom ambulansen och en av sjukvårdarna sade att han måste amputera hans ben för att få loss honom och frågade om det var okej. Robin blickade på sitt fastpinnade ben och sedan på sjukvårdaren och svarade:

– Ja, jag kan ju inte runt med en bil på benet resten av livet.

Solen har slutat skina in genom fönstren, det är stilla ute men det mullrar inomhus. En röd tjockmatta är framtagen i Borås skatehall medan ungdomar viner fram över plywooden. En person sticker ut, en 38-åring med svettpärlor i pannan, som rullar över den utnötta, leende dödskallen i plywooden i bowlen. Robin Magnus Cheyne har blivit Robinoneleg Robinoneleg. Det är sällan han är här, då han föredrar att åka på betong. Att han hamnade i Sjuhärad och Hökerum närmare bestämt beror på att flickvännen, Janet Beenens föräldrar, bor här. Att åka bräda, både skateboard och snowboard, har sedan länge återigen varit en naturlig och central del i hans liv – allt tack vare sin egna uppfinning.

Efter olyckan 1998 tvingades han till en sju timmar lång operation. Sedan tillbringade han nio dagar i ett komaliknande tillstånd på grund av all morfin. När han vaknade visste hans familj inte om han mindes att han fått benet amputerat nedanför knät. När de första orden han yttrade till sin lillasyster var "Kom igen Claire, så går vi en sväng" anade de det värsta.

– De bara tittade på mig och tänkte "åh, nej han minns inte vad som hänt med hans ben". Jag lugnade dem och berättade att jag kommer ihåg vad som hände. Det är inga problem. För mig var det så, säger Robinoneleg.

Att livet tillsammans med brädan var över slog honom aldrig. Robinoneleg kände till en enbent amerikansk skateboardåkare.

– Fanns det en i världen måste det finnas fler. På mitt första besök på proteskliniken sade jag att jag behövde en protes som klarade av att åka bräda. Det går inte fick jag som svar, det är omöjligt.

Där och då började en strid med sjukvården berättar han. Hans önskan var att kunna komma tillbaka till livet före olyckan och de som sade att det inte fanns någon möjlighet därför att en sådan protes inte var utförbar.

Vintern 2000 var året då det lossnade. Han fick en protes han kunde åka med, men bara en dag och sedan värkte benet i veckor. När han kom in till kliniken för att laga en sönderåkt protes en dag ryckte han åt sig ett par kryckor, sade åt personalen att ringa när protesen var fixad, innan han hoppade iväg till ett närliggande café. Väl där började han att fundera och skissa på en egen protes. Ett liv utan en rörelse i ankeln kunde han inte tänka sig.

– Ett liv utan ankelrörelse funkade inte för mig. Jag insåg att jag behövde något dämpade i tån. Att benet gick att böja men samtidigt var stabilt. Så en triangelformat dämpning. Sedan började jag fundera på vilken vinkel den skulle ha. Jag gjorde en enkel skiss med en front som var rörbar där jag kunde testa mig fram. Grunden av vad vi ser i dag, säger han och pekar på högerbenet.

Den efterkommande sommaren fokuserade han på att utveckla sin idé. I slutet av vintern 2001 hade han sin första prototyp, men saknade en adapter. Under 2002 försökte han få en av sjukvården i Nya Zeeland men det avslogs. Robinoneleg lämnade landet och flyttade över Tasmanhavet till Australien. Två år till tog det av förhandlade med sitt hemland innan det finansierade hans ben. En vecka efter att de godkände det tog han på sig det.

– Jag satte på benet och började gå. Sedan böjde jag mig ned tog upp tre kartonger med protesmaterial. Kartongerna vägde 15 kilo, dem tog jag och bar ut i bilen. Jag trodde benet mest var till för att åka snowboard och gå på snö. Jag trodde inte det skulle fungera till annat. Jag hade inte pengar att vidareutveckla protesen till en större skala så jag återgick till mitt liv. Nu har det gått närmare tio år och mitt liv har handlat om att åka skateboard, åka snowboard, resa och leva.

Han står mitt i Skatehallen och diskuterar den nya utformningen av skatebowlen med hallpersonal. Nyckeln till varför hans design fungerar är stötdämparen från en mountainbike berättar han.

När snowboard tog för första gången plats i Paralympics i Sotji var planen att han skulle tävla för Irland. Men ett par månader före tävlingsstarten drog de tillbaka sin finansiering. Besvikelsen att inte få tävla infann sig aldrig. I stället såg han en möjlighet att snowboardåkning för amputerade fick uppmärksamhet och han bestämde sig för att försöka slå sig in på protesmarknaden med sin idé.

– Jag bryr mig inte om det kommer ett företag som gör bättre proteser än oss. Låt oss ha den tävlingen. Jag vill ha en utveckling. Det handlar om att hjälpa människor.

På andra sidan nyåret räknar han med att ha slagit sig in på marknaden i Sverige, resten av EU, på Nya Zeeland och på Australien. Inte att han ska sälja dem utan att finnas som alternativ i den svenska sjukvården för de cirka 2 500 personer som tvingas till en amputering per år.

– Jag skulle vilja vara den som tog schysta ben till Sverige. Det är ett avancerat land, men benproteser är inte så utvecklat.

I dag njuter han av att bara kunna åka och söker inte de extremaste hoppen ("nu är det mer vad jag vågar som 38-åring") utan att hitta pudersnön under snowboarden och hoppa från mindre klippor, där man som mest tumlar runt ett par varv vid ett fall.

– Min dröm nu är att se alla i OS nästa gång använda min protes.

För Robinoneleg återstår det att se om hans protes slår genom och blir den succé han själv tror. För sin egen del har han redan vunnit.

– Visst är det roligt att jag kan köra skateboard och snowboard, men det fantastiska handlar inte om att kunna göra de extrema sporterna, utan jag tror att de flesta amputerade vill ha ett vanligt liv. Som att kunna gå upp för kullen därborta utan att vara orolig för att trilla eller att kunna välja att gå på en ojämn strand i stället för att välja asfalten.