Tyskland blev för svårt – igen. Efter nattens 2–1–förlust vet även Pia Sundhage hur det känns att förlora en OS-final.
För 2,5 veckor sedan hade jag jublat om jag fått veta att det skulle blir ett svenskt OS-silver. Då kändes medalj som en dröm.
Alldeles nyss såg jag det svenska laget få sina medaljer av Gunilla Lindberg – ändå sitter man och är tom och besviken.
Den tyska finalsegern var på många sätt odiskutabel, ändå känns det som att Sverige förlorade ett guld.
Jag kände nämligen att Sverige hade en bra chans att äntligen vinna en final mot Tyskland. Fast det skulle krävas en felfri insats – både på planen och från bänken.
Så blev det inte. I Viasats tv-sändning har Pia Sundhage hyllats för sin coachning. Jag håller inte med. Jag tycker faktiskt att Sundhage gjorde en halvdan final.
Jag fick dåliga vibbar redan när jag såg startelvan. Efter fjolårets VM-fiasko, när Sundhage började ställa upp laget 4-3-3, satsade hon på en forwardstrio bestående av Sofia Jakobsson, Lotta Schelin och Olivia Schough.
Trion gjorde aldrig någon succé. De jobbade mest en och en, vilket gav korta anfall och ett ganska torftigt svenskt spel. Trots det fick trion förtroendet i match efter match under nästan ett helt års tid.
Under samma period valde Sundhage dessutom att vända ryggen åt Kosovare Asllani. Först i juni var Asllani tillbaka i truppen – och blev omgående en nyckelspelare. Samtidigt upptäckte Sundhage äntligen att laget blev bättre när hon splittrade sin forwardstrio och istället spelade med Fridolina Rolfö eller Stina Blackstenius centralt.
I OS-finalen föll Sundhage tillbaka i gamla synder och satsade på Schough, Jakobsson och Schelin som forwardstrio. Sannolikt jublades det i det tyska laget när de slapp att ställas mot fysiskt starka Blackstenius från start.
Nästa tyska jubel kom sannolikt strax efter att inhoppare Blackstenius reducerat till 2–1. Då valde nämligen Sundhage att byta ut Asllani – som varit bra. Och som dessutom var den klart mest kreativa svenska spelaren i finalen. Ett byte som jag har väldigt svårt att förstå.
Samtidigt som jag tycker att Sundhage skall kritiseras för finalen bör hon förstås hyllas för sin taktiska kovändning under OS-turneringen. Jag tänker på att hon vågade överge det offensiva upplägg hon egentligen föredrar inför utslagsmatcherna, och istället satsa på en mer cynisk försvarsfotboll.
Här tror jag faktiskt att Sverige hade nytta av gruppspelets 5–1-ras mot Brasilien. Efter den matchen kom både spelare och ledare till insikt – de förstod att de inte klarade av att spela ut de andra toppnationerna.
Totalt sett blev förstås OS något väldigt positivt. Och jag är rätt säker på är att svensk damfotboll har flera fina år framför sig. Det finns massor av talang att matcha in i landslaget. Redan till nästa års EM tycker jag att vi bör ha börjat jobba in en ny stomme.
Där ser jag gärna att Magdalena Ericsson matchas in i mittförsvaret, att Asllani får huvudrollen på mittfältet och att anfallet byggs kring Blackstenius och Rolfö.
Jag hoppas att Pia Sundhage har samma syn på saken. För allt talar ju för att det är hon som leder landslaget nästa års slutspel i Nederländerna.
