Annons

Den långa vägen tillbaka för Bohm

Det tog tid att inse allvaret. Det tog tid att förstå vad som egentligen hände – och vad som väntade. Jonas Bohm, 40 år i år, hade fyra fina säsonger i Elfsborg – men fick sedan se på medan livet tog ny riktning.
Sport • Publicerad 11 april 2009
Förre elfsborgaren Jonas Bohm drabbades av sjukdomen neurosarkoidos vilket bland annat har lett till att han inte längre kan gå.
Förre elfsborgaren Jonas Bohm drabbades av sjukdomen neurosarkoidos vilket bland annat har lett till att han inte längre kan gå.Foto: Tomas Karlsson

Tranemo hade precis kvitterat till 1–1. På väg mot den följande avsparken pratade Jonas Bohm ihop sig med lagkamraterna i Norrmalm. Bollen gick snett bakåt och träffen var magnifik.

Från egen planhalva seglade bollen direkt i mål och det blev en majkväll att minnas för mer än fåglarnas sång och vindens brus över Sagavallen.

Annons

Minns ni honom? Jonas Bohm, mittbacken som gjorde fyra säsonger i Elfsborg mellan 1992 och 1995, med det fruktade skottet och med inkast, som om det bara hade berott på det, spelat i landslaget.

– Jag kommer ihåg att jag hade försökt ett par gånger. Tur att vi spelade från rätt sida, så att jag fick en viss nerförsbacke, säger Jonas Bohm om bollen som sänkte Tranemo.

Via Sandhult och Kinna hade han lämnat elitfotbollen på Ryavallen och landat i ett Norrmalm som våren 2000 fått en bra start i femman.

Familjen tog sin tid och det var dags att varva ner. Vad han då inte visste var att kroppen tänkte detsamma.

Inte långt från Fristad station ligger välbevarade Mölarps kvarn och inte långt från kvarnen delar sig Viskan och ger plats åt Mölarps ö.

Det var dit familjen Bohm, Jonas, sambon Anna Wasling och döttrarna Elin och Ida, gick en söndag i februari 2001 för att grilla med goda vänner. Efter promenaden hem klev Jonas in för att hämta bilnyckeln.

– Plötsligt började jag att släpa högerbenet. Jag försökte ta i, men benet ville inte riktigt vara med. Men så gick det bättre, och även om jag blev fundersam tänkte jag inte mer på det.

Jonas Bohm, 40 år i år, sträcker fram handen i den långsmala hallen. Sittande i en stol på hjul tar han i med benen och rullar några meter bakåt.

– Kaffe?

Sambon Anna går in i köket och tittar till bryggaren.

Annons

Våren har kommit till Oxelvägen i Fristad. Det är stillsamt behagligt och endast reklam-meddelanden från bilradion någonstans utanför påverkar ljudkulissen åt det mer hysteriska slaget.

Det är åtta år sedan, lite drygt, familjen grillade ute på Mölarps och efter den dagen tog Jonas Bohms liv ny riktning.

– Jag trodde verkligen jag skulle dö, säger han medan Anna häller upp det rykande kaffet.

Det gick några månader och Jonas Bohm kunde inte riktigt släppa tanken.

Grillen, bilen, benet. Han åkte för att spela en träningsmatch på Heden och så hände det igen.

– Jag kunde plötsligt inte hoppa och nicka. Jag försökte ta sats, men jag lyfte inte från marken. Jag stod bara och ryckte och föll till slut som en fura, säger han.

– Några dagar senare skulle jag spela golf. Jag kom till hål tre, eller var det kanske fyra, och jag började släpa benet igen. Då blev jag orolig och ringde Josh (den tidigare Elfsborgsläkaren Monastyrski).

Josh skrev en remiss till neurologen i Borås, som efter diverse undersökningar i ett brev konstaterade att "inga förändringar kan skönjas i hjärnan, dock syns en inflammation i ryggmärgsvätskan".

– Men Jonas blev sämre, veckorna gick och vi hörde ingenting mer, säger Anna och lyfter sin kopp.

– Så jag ringde upp neurologen och fick då till svar att Jonas förmodligen hade drabbats av primär progressiv MS. Bara sådär, rakt på. Jag blev förstås chockad. Men fick ändå uppgiften att åka hem till Jonas och säga att han hade MS. Du förstår ju hur det kändes, säger hon och sätter tillbaka koppen på bordet utan att ens hunnit smaka.

Annons

– Det blev som en chock för hela familjen. Vi visste ju ingenting och jag trodde MS var lika med döden. I två dagar låg jag bara hemma och hade dödsångest, säger Jonas.

Två dagars mental kamp utvecklades till två års frustration på grund av sjukvårdens bristande resurser, intetsägande provsvar och en kropp som höll på att brytas i bitar.

– Jag vågade inte köra bil, jag var rädd att tappa ratten. Jag hade bytt till handreglage, men armarna sviktade. Reaktionsförmågan blev mycket sämre och jag hade snart ingen kraft alls, säger han.

Jonas Bohm hade inte tagit sig utanför dörren på ett tag, han räknade inte direkt dagar, och reagerade inte nämnvärt på att kroppen hade knappa 40 graders feber mitt i sommaren.

Den här tisdagen i juli 2004 fanns det till en början hopp om att i alla fall som vanligt följa Allsång på Skansen.

Men i samband med att Jonas inte kom ur stolen – när Anna fick hjälpa till att flytta benen och samtidigt upptäckte rödfärgade bulor, eller knölar, växandes på underbenen – blev tanken och tonen en annan.

– Vi ringde ambulansen direkt. Det kändes verkligen som att "nu funkar det inte längre. Vi kan inte ha det så här. Jonas orkar inte, jag orkar inte, ingen orkar och vi har ingen aning om vad som egentligen är fel", berättar Anna.

På akuten fick Jonas siffror på sin feber, följt av provtagningar, kända och okända.

– Jag hade 40 procents lungkapacitet, varför det var svårt att prata rent. Jag var helt kraftlös och orkade inte vända mig själv i sängen. Det går fortfarande inte att förstå vad som hände. Men nu sitter jag här i alla fall. Och jag får vara glad för det, säger han.

Det blir varmt i rummet, kanske för att vårsolen är med, kanske inte.

Annons

Expertis satte diagnosen sarkoidos (en bindvävssjukdom som oftast drabbar lungorna men där även andra organ kan vara inblandade), senare neurosarkoidos – vars orsakskod fortfarande idag är okänd.

Jonas Bohm blev inlagd. Fick kortison i stötdoser, a' 40 tabletter över två dagar, i ett försök att minska bieffekterna, innan det var dags att själv ta ansvar för vägen tillbaka.

Efter att fyllt på kaffekopparna en andra gång går Anna till en bokhylla i trä, längst in i rummet, mitt emot den stora altanen av samma material.

Fyra pärmar, minst två av dem med Elfsborgsklistermärken på antingen framsida eller ram.

Tidningsurklipp pryder varje sida, rubriker, bilder, som ramar in Jonas Bohms karriär på hemma- och bortaplan.

– Vi har haft hjälp, men sparat det mesta. Inte minst för barnens skull, säger Anna.

Elin är 14 år och Ida 11 och lillasyster Ida kommer inte ihåg pappa som frisk. Men fotbollen, och Elfsborg, följer med inom familjen.

– Jag har haft seriebiljett de två senaste säsongerna, men förra säsongen krockade det rätt ofta med när döttrarna spelade, så inte i år. Men jag hänger med i det mesta som händer och man får ju rätt mycket genom tv:n. Jag kan väl betecknas som sporttok.

67 matcher och fem mål blev det under fyra säsonger i Elfsborg – i dag har han fått en förfrågan om att hjälpa till med ett flicklag i Fristad.

– Jag är inte där än. För att hjälpa till tycker jag att man måste kunna vara med och visa hur en övning ska gå till och det kan jag inte. Det är klart att viljan finns, jag har väldigt mycket jag skulle vilja göra, men som allt utvecklade sig är jag ändå glad att sitta här i dag.

Annons

Är livet orättvist?

– Det är klart att man ställer frågan varför det hände mig. Men jag fick 30 år där jag kunde spela fotboll eller handboll och göra vad jag ville och det finns de som har de mycket värre än så. Jag kan inte hålla på att gnälla, då blir allt lätt gnälligt, det jag kan göra är att någon gång lära mig att gå igen.

– Han är grym. Han har aldrig beklagat sig det minsta, säger Anna.

Jonas lämnade sjukhussängen efter hösten 2004, väl medveten om den långa, fortsatta kampen hemma i Fristad.

Med hjälp av neurologer, kuratorer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster bildades en bas som han sedan fick utveckla helt efter egen kraft och ork.

Från då till nu har kortison tillsammans med försiktig regelbunden träning skapat framtidstro.

Bilden till följande citat är hämtad från Fristad vårdcentral.

– Jag tog min rullator och gick upp och ner genom korridoren. Kanske blev det hundra meter, men jag tror i alla fall att det var rekord.

Jonas skrattar.

Han drabbades av en sjukdom som ingen riktigt vet vad den kommer ifrån, eller på sikt innebär, men han skrattar igen och igen.

Annons

– På ett sätt kan jag tycka att det är väldigt intressant att mitt fall diskuteras ganska intensivt. Jag tror att det bara finns två fall av den här typen i Borås, samtidigt som jag?

Samtidigt som?

– Ibland kan känna en oro över att det inte finns någon läkare eller några bra forskningsresultat som visar vad sjukdomen exakt gör med mig. Vad jag vet är det dock inte dödligt, och jag har på sätt och vis lärt mig att leva med det.

– Vi har hittat vår vardag, sedan har vi väl båda tänkt på hur det hade kunnat se ut om den här diagnosen ställts från början och att Jonas fått kortison från första början, säger Anna och berättar om att dosen numera ligger på tio tabletter en dag i månaden.

– Men vi hjälps åt och det går ganska bra.

Jonas får assistenthjälp, utöver den egna familjens ojämförliga stöd. Han försöker att klä sig själv, ibland går det till en viss gräns, ibland misslyckas han. Men han har som motto att försöka komma ut en gång om dagen och han är inte längre rädd för att möta omgivningen.

– Det här får inte bli tabu på något sätt. Man ser hur folk inte riktigt vet hur de ska bete sig, men jag uppskattar nu om man kommer fram och pratar.

Varför vill du berätta?

– Jag var väl lite tveksam, egentligen är jag inte mycket för att synas. Men det kan vara bra att folk vet, inte minst om någon annan skulle bli drabbad.

Bullfatet står nästan orört. I sin gröna pikéskjorta och svarta joggingbyxor svänger Jonas på sin specialdesignade stol.

Annons

Ett av mängder med hjälpmedel i ett liv som utvecklade sig till något familjen Bohm/Wasling aldrig kunnat förutspå.

Jonas säger:

– Jag har svårt att tro att jag någon gång blir helt återställd. Men jag tränar hårt för att kunna gå igen. Med det skulle man kunna vara med på ett helt annat sätt igen. Och att jobba deltid någon gång, det vore drömmen.

Drömmer du mardrömmar?

– Aldrig. Jag fattar fortfarande inte vad som hände. Men jag tar livet härifrån och uppskattar det på många andra sätt.

Målet, kanonsparken på Sagavallen, är en liten del av historien.

Jonas Bohm vet inte riktigt vad som väntar från nu. Men utanför växer sig våren stark – och från bilradion hörs Sarah Dawn Finer sjunga sitt melodifestivalbidrag Moving On.

Jonas Bohm

Ålder: Fyller 40 i år.

Bostad: Villa i Fristad.

Familj: Sambon Anna Wasling och barnen Elin, 14, och Ida, 11.

Klubbar: Sandhult (1982-86), Mariedal (87), Sandhult (88-91) Elfsborg (92-95), Sandhult (96-98), Kinna (99), Norrmalm (00-)

Sarkoidos är en inflammationssjukdom av okänd orsak. Den drabbar vanligtvis personer mellan 20 och 45 år.

Det organsystem som vanligast drabbas är lungorna, även om många andra organsystem och vävnader också kan engageras. Drabbas nervsystemet benämns tillståndet neurosarkoidos.

Neurosarkoidos kan i sig ta många olika uttryck, med engagemang av såväl hjärna, ryggmärg som perifera nerver. Neurosarkoidos är nyckfullt i sitt svar på behandling, som ofta måste inkludera höga doser kortison och eventuellt kombineras med andra cellhämmande läkemedel under längre tid.

Källa: neurologen på Borås lasarett

David Axelsson
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons