Bommen föll och guldet blev silver

Och guldet blev till silver.

– Jag är ändå så lycklig, säger Sara Algotsson Ostholt.

Runt 20 000 satt knäpptysta på läktarna, kungligheter som ofrälse. Bara klapprandet från Wegas hovar hördes när klockan började närma sig 15.23 lokal tid.

Ett hinder kvar.

En ryttare och en häst kvar i tävlingen.

Wega lyfte, sträckte ut sina framben, Sara Algotsson Ostholt vek sig framåtböjd, hjälpte till och där och då – i det frysta ögonblicket – var hon Sveriges första olympiska mästare sedan de heta sommardagarna i Aten för snart åtta långa år sedan.

Där och då.

Sekunden senare blandades tunga suckar med högljudda stönanden. Den röd-vit-blåa bommen hade tagit beslutet att falla, lätt nuddad som den just blivit av Wegas ena bakhov.

I stället firade tyskarna Michael Jungs guld på Sam.

Tårar av glädje

– Först blev jag självklart besviken, å andra sidan hade jag inga tankar på att ta medalj. Det var ju laget som skulle ta den, säger Sara någon timma efter dramat i Greenwich Park.

Det kom inga tårar av besvikelse. När dropparna väl lämnade ögonvrårna var de fulla av glädje och stolthet.

– Efter någon minut insåg jag att jag tagit silver och då blev jag glad, men det var inte förrän jag kom in till medaljceremonin jag riktigt insåg vad jag gjort.

– Då blev jag så lycklig.

– Jag har tagit tre SM-guld, men det här är nog lite större... Det kom många tårar. Så mycket publik. Jag får nästan ståpäls, säger Sara.

Hela det svenska laget, med ledare, tränare, skötare, maken Frank och några till, hade då redan hunnit hissa henne. Misslyckandet i lagtävlingen var glömt. Svensk fälttävlan firade sin största framgång på 40 långa år.

Tackade sin man

Frank kramade om sin fru. En stund av fin kärlek och vacker ömhet. Sara tackade sin man och gav honom en stor del i att hon lämnar London med en silvermedalj.

– Han har ställt upp för mig från tidig morgon till sen kväll och hjälpt mig på alla sätt man kan tänka. Det har varit oerhört viktigt och har varit ett väldigt starkt stöd.

Tillsammans med resten av laget drog Sara omgående upp planerna på hur silvret skulle firas på tisdagskvällen.

– Jag hoppas vi får tid att fira med hela det här härliga gänget. Vi åker klockan åtta på morgonen (onsdag) och det är absolut sista tiden vi måste vara härifrån.

– Det sista jag sade till Gunilla (Fredriksson, förbundskaptenen) innan vi åkte hit var att vi inte kan åka direkt efteråt eftersom vi måste fira medaljerna, säger Sara och skrattar.

Orkar du ladda om för fest?

– Det är nog inga problem.

Silvermedaljören kan vakna något sliten på onsdagsmorgonen utan oroa sig för om hon verkligen bör sitta bakom ratten i hästtransporten.

Frank kör hela vägen hem till Warendorf i norra Tyskland.

– Det lovar jag, säger han.