ARKIV: Historien om Sven Davidson
Davidsons bedrift guldåret 1957 är stort så här i efterhand. Men då var det knappt värt att nämnas.
Inklämd mitt på en blandad sidan fyra sidor före sporten klämdes en enspaltig notis in med rubriken ”Sven Davidson fransk mästare”.
Skillnad blev det senare, då Björn Borg tog hem samma titel 1974.
Intresset för tennis blev enormt i Sverige och namn som Mats Wilander, Stefan Edberg och Anders Järryd följde i spåren.
Men det var Boråskillen Davidson som var först och i den sista BT-intervjun med honom 2007 minns Davidson tillbaka:
– Där nere var intresset stort, fullsatt på läktarna. Hemma i Sverige väntade tennisen på sitt genombrott. Fotbollen var den stora grejen.
Och Björn Borg, ja, hans storhet hade Davidson sett långt tidigare.
En sommar i början av 1970-talet gick nämligen Sven Davidson omkring på Kalle Anka-tävlingarna i Båstad.
– Jag har sett en liten grisögd pojk spela fantastisk tennis. Han kan bli hur bra som helst, sa Davidson om Borg då.
I juni 1997 gjorde BT:s Leif Danielsson en reportageserie om Davidson med anledning av att det då var 40 år sedan han slog till nere i Paris. Där berättade tennisstjärnan om hans egen väg till den största segern. Han hade flyttat till Stockholm, valt att lämna Elfsborg och istället lira med AIK efter att han fått kaffe, smörgås och ett läckert erbjudande från AIK:s dåvarande tennisordförande Sture Cederroth.
– Han berättade att Lennart Bergelin hade bestämt sig för att spela för AIK och undrade om inte jag skulle komma dit också. AIK hade bestämt sig för att satsa på tennis.
Det blev ja och åren därefter börjar Davidsons verkliga framgångssaga. 1953 inleddes hans fina svit i Paris, som kröntes av fullträffen 1957.
– 1957 var tveklöst mitt stora år, sa Davidson om det där i juni 1997.
Egentligen hade dock boråsaren tänkt satsa på annat. Fotboll och skidor var Svens stora grenar under ungdomsåren. Vändningen kom 1944.
– Jag hade tidigare spelat lite tennis, men det året minns jag speciellt. Det var första?gången jag åkte ensam hemifrån. Det var till Herrljunga för att spela junior-DM. Det blev till och med övernattning, sa Davidson.
Stig Hultin från Älvsered var storfavorit. Hultin blev också Svens finalmotståndare. Sven vann med 6–1, 8–10, 12–10.
– Alla distriktsmästare fick åka på en träningskurs hos SALK i Stockholm. Det var första gången jag fick spela så mycket tennis jag ville.
Därmed var Sven för evigt ”förlorad” till tennisen och även om 1957 kom att bli hans paradår så fanns fler framgångar att vänta.
Han hade tänkt att lägga av, men beslutade sig sedan för att satsa på Wimbledon.
En satsning som dock kom på sniskan lite efter att han brutit foten och fick gå i gips i över en månad.
– Där tror jag chansen till en singeltitel i Wimbledon försvann, sa Davidson till BT.
Som en fullgod tröst tog han dock hem dubbeln tillsammans med Ulf Schmidt.
Efter det väntade tennis ”på halvfart” i några år och därefter väntade uppdrag som tv-kommentator och landslagsledare för tjejerna.
Efter flera stora problem med hjärtat fick Davidson lägga av helt med tennisspelandet i oktober 1993.
– Då fick jag sluta springa, men fick gå i stort sett hur mycket jag vill, sa Davidson.
En inställning som ringar in tennislegenden så gott som någon.
Alltid full fart och alltid 100 procent.
Fram tills i onsdags, då glöden från tennisstjärnan från Borås slocknade. För gott.
