Annons
Nyheter

Synthpop med märklig självbild

För två veckor sedan spelade Future Islands sin strålande singel Seasons (Waiting on you) hos David Letterman. Äntligen fick världen se det alla Future Islands-fans redan visste: sångaren Samuel T. Herring är en av världens mest underhållande frontmän just nu.
Nyheter • Publicerad 26 mars 2014
Foto: Timothy Saccenti
Foto: 

Herrings storhet ligger i kontrasten mellan det han ser ut att vara - en något knubbig och överpeppad karaokebesökare med begynnande flint, och hur han själv tycks se sig själv – en gyllene popikon med James Browns kroppsspråk och Elton Johns röst.

Det borde vara olidligt, men är i själva verket rätt underbart och befriande. Så fort låten klingade ut i rutan var det uppenbart att Future Islands hade skrivit en liten bit indie-tevehistoria. När Coldplay sedan twittrade ut en hyllning var den virala succén ett faktum. Singles kunde knappast fått en bättre skjuts ut i världen.

Annons

Den udda outsiderimagen är briljant på scen, men på skiva har Future Islands yviga gester sällan nått hela vägen fram. Som många konstskoleband har de länge väjt för den rena popen och bitvis varit svulligt pretentiösa. Den här gången skvallrar den kaxiga, på gränsen till dumdristiga albumtiteln om att Future Islands hittat ett annat spår.

Att Singles dessutom inleds med Seasons (Waiting on you) stryker under programförklaringen. Det här är Future Islands klart mest tillgängliga och bästa album hittills. Ändå är det långt ifrån så perfekt som inramningen med Seasons (Waiting on you) och avslutande A dream of you and me vill få oss att tro.

Fyllningen mellan de två popmackorna är av varierande kvalitet och ganska ofta är det just Samuel Herrings överspel som sänker låtarna. Spirit är en trevlig tripp genom tidiga synthlandskap, men sånginsatsen styr den ner i diket.

Doves har en effektiv oohh-refräng, men däremellan får vi dras med Herrings diffusa soulstånkande. De stora gesterna fungerar desto bättre i Sun in the morning, en kärleksförklaring som är fin på avstånd även om det tonårigt gränslösa tilltalet skulle få de flesta att lägga benen på ryggen.

Fortfarande vet man aldrig riktigt var man har Future Islands.

Som när Fall from grace byggs upp till ett litet black metal-utbrott, ett hyss som påminner The Pixies taggigaste stunder. Eller när Back in the tall grass plötsligt bjuder på en riktigt fokuserad poplåt för att följas av femton minuter uppblåst synthmusikal.

Future Islands märkliga självbild är både deras trumfkort och stora problem. Någon borde klistra fast texten till Seasons (Waiting on you) över alla deras speglar.

Joel Sjöö

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons