Med hjärtat på skjortärmen
Två år gamla debuten En hand i himlen gjorde mycket väsen av sig utan att låta särskilt mycket alls.
En handfull skimrande ballader, en Tears for fears-cover på svenska och minst två helgjutna pophits räckte långt. Allt var gjort med en subtil smakfullhet.
Uppföljaren har mer djup, mer sorg och visar en artist med större skor och säkerhet.
Malmö-bördiga Johansson snor fortfarande med snille och smak. Ljuvliga Blommorna är indoktrinerad av Fleetwood Macs Big love. De stapplande trummorna, anammandet av både Lindsey Buckinghams gitarrplockande och viskande hesa röst. Snyggt, varmt och osvikligt romantiskt.
Just romantik är en farlig tråd att balansera på. Dels är det så individuellt om vad som är just romantiskt och dels så är det så lätt att skvalpa över i patetik.
Få saker låter patetiskt från Johanssons penna. Han har samma förmåga som andra i sitt skrå - Olle Ljungström, Alf och i viss mån Jocke Berg i Kent. Att få det gravallvarliga att låta naturligt, sårbart och uppriktigt.
Inte för att dra på med för stora liknelser, men giganter som lyckats med den svåra bedriften är bland andra William Shakespeare, Leonard Cohen och målaren William Turner. Johansson sällar sig på sätt och vis till samma tradition.
Framför allt så vågar han att inte bry sig om eventuella belackare och går all in med hjärtat på skjortärmen. Kastar sig ut i vacker dagbokspoesi till tonerna av elektroniska katedraler.
Det där stora, kyrkaktiga och nästan andliga är ständigt närvarande. ”Jonathan döparen” är väl ett epitet som han gärna talar tyst om idag, men det låter ändå som han står och tillber en ikonbild samtidigt som han kramar ur sin blödande och tvivlande själ.
Johansson ska också ha en eloge för att inte göra en tidstypisk kovändning och göra en dubstep-skiva enligt 2011:s temperatur. Sångaren förfinar, utvecklar och tar sitt koncept vidare. Visar oss hur kristallklar syntpop ska låta.
Å andra sidan kräver det inte en raketforskare för att höra vilket årtionde som formade skåningens musiksmak. Han är till exempel jämngammal med en albumtrio som Joy Divisions Closer, Ultravoxs Vienna och Japans Gentlemen take polaroids. Skivor från 1980 som för egen del omhuldas ömt och tryggt.
Min kärlekshistoria med Jonathan Johanssons universum håller i sig. Tack och lov.
Fredrik Söderlund
