En ambitiös väg för Gray

Men den största uppståndelsen kring Macy Gray är oftast ändå, på ett eller annat sätt, kopplat till debuten On how life is och singeln I try, från år 2000.

Publikens och framför allt kritikernas gillande höll därefter i sig i ytterligare tre album, men sedan 2010 års release av The sellout har sångerskans artistiska leveranser aldrig riktigt klättrat till samma nivåer.

Tills nu då. Materialet på den nya produktionen The way talar nämligen för nya framgångar.

Kanske är det onödigt att ens betona sången, för rösten har hon ju alltid haft. Den där raspiga, melankoliska och ändå kraftfulla rösten som gör att Macy Gray landar i ett helt eget uttryck.

Men, ännu mer tydligt är det nu, jämfört med den tidiga delen av karriären. Ingenting håller längre tillbaka, inget har putsats rent.

Att sången känns så mycket mer här, och att den doftar av så mycket självförtroende handlar också om hur den samarbetar med arrangemangen runt omkring. Spåren på The way rotar sig, liksom mycket annat som Gray levererat genom åren, i gränslandet mellan jazz, soul och pop.

Fast denna gången bjuds lyssnaren ofta på en intressant tvist och på ljudbilder som stökar runt och spretar snarare än att bara lysa upp orden.

Det är ett aningen oväntat grepp som lika gärna hade kunnat utmanövrera spänningen i låtarna, men Macy Gray har uppenbarligen kommit till en punkt i karriären då det känns rimligt att testa de vågade lösningarna. Singeln Bang Bang är ett talande exempel.

Med sina smutsiga gitarriff och skumpiga basslingor slår sig låten fram, tack vare få ljud som ändå tillåts ta ut svängarna. Spännande.

Men allt är inte högljutt och bråkigt. Macy Gray erbjuder också mer avskalade och balladistiska spår som Stoned och First time. Däremellan återfinns också intressanta midtempo-exempel som Me with you och den albumbetitlade The Way.

Några omedelbara hits är det kanske inte fråga om, som ju sällan är fallet med jazzig pop. Ibland faller också sångerskan tillbaka på lite för bleka och glesa arrangemang som inte bidrar med lika mycket djup.

Men materialet känns i slutändan ändå så ambitiöst, genomtänkt och charmant att den där slagkraftiga debuten har fått konkurrens om att spela huvudrollen i Macy Grays diskografi.

Karin Grönroos