Ännu ett magiskt kapitel för Bush

Det är klart att hårdrocken och KISS tog mig med ungdomlig storm. Men det var inte förrän jag hörde Kate Bush för första gången som en slags kraft och magi fångade mig. En kvinna med överjordiskt vacker röst som sjöng om att drunkna under isen, sagoväsen, svindlande höjder och ett kärlekspar på flykt likt svalor.

Sångerskan skulle dessutom bli ett av mina finaste minnen av min mormor som plötsligt frågade vad jag spelade en gång när This woman’s work (för övrigt en av världens bästa låtar) dånade från högtalarna. Jag kommer för evigt komma ihåg hennes förundran och beundran ”det var så himla vackert”, sa hon.

50 words for snow är den nu 53-åriga brittiskans första album på sex år. I våras kom visserligen Director’s cut, men det var ”bara” nya versioner av låtar från The Sensual world och The Red shoes.

”I was born in a cloud, now I’m falling”. Så börjar skivans första spår Snowflake. Men det är inte Bush själv som sjunger orden. Det är hennes son Bertie, samma kille som fick en hyllningslåt på förra albumet Aerial. Låten sätter tonen, tar dig varsamt in i ett stilla och vintrigt universum som går i moll, behandlar snö i olika former och kräver att du lyssnar noga.

Nya skivan är sju låtar som snittar nio minuter. Varje spår är som en liten novell. Poetiska allegorier skrivna vid pianot och ett helt naturligt balladtyngt kapitel i en artists katalog som har inspirerat så många. På senaste skivan förstår man varför nutida artister som Antony and The Johnsons, Jenny Wilson, Anna Ternheim och Anna von Hausswolff vårdar henne så ömt. Låtarna får eget liv, tar de vändningar som dyker upp på vägen, men är ändå så kontrollerade och fyllda med intelligenta detaljer.

Bara Kate Bush kommer undan med låtar som handlar om att bygga en snögubbe, för att sedan älska med honom och beklaga sig över hur han försvinner bort från henne. Till sist är han bara grenar och frost från trädgården. Det är liksom detta som gör artisten till den hon är. Att hon lyckas fylla låten Misty med trånande, erotik och surrealism utan att få en galenstämpel över sig. Har du lärt dig att älska Kate Bush kan du inte använda ord som pretentiös i samma andetag. Hon är popvärldens Salvador Dali, Lewis Carroll och filmarna Powell/Pressburger i samma person. Min kärlek kommer fortsätta så länge jag och Kate Bush lever.

Fredrik Söderlund