Gudomliga Armenien

Det är stilla och krispigt sval luft vid sjökanten denna aprilkväll. Vi har rest på den klassiska sidenvägen över Selim-passet på 2.410 meter mot landets största sjö Sevan på 1.900 meters höjd. Nedlagda sovjetiska fabriker står som stålskelett från en död epok, ryska lastbilar rostar längs vattenbrynet. Här finns ett par modernt inredda hotell vid stranden som är det närmaste Armenien kommer traditionell badturism. Vattnet blir inte tillräckligt varmt förrän i juli och det känns mer som en vacker alpsjö man flyr till när huvudstaden Jerevans 40-gradiga julihetta trycker på.

Nangijala-vackert

På andra sidan bergsmassivet ligger landets mest natursköna trakt kring Dilijan som armenierna kallar ”Armeniens Schweiz” för sina gröna berg. Orten Dilijan är blandning av vackra traditionella alpkåkar i trä och ful sovjetisk modernism med fyrkantiga hus kring ett torg.

Trolska skogar och dalgångar med bäckar omger oss i en bokskog som skulle kunna vara ett naturreservat i Skåne när vi slingrar oss upp till det bedårande Hagarzin med sin grupp av klosterbyggnader som var universitet redan på 1.000-talet, smyckat med klassiska armeniska stentavlor med kristna motiv, khatchkars. Tre gamla kyrkor och medeltida universitetslokaler mitt i denna Nangijala-vackra dal inbjuder till en timmes meditativ promenad för att smälta områdets skönhet. Ett äldre par bakar bröd i det nedlagda klostrets gamla stenugn och bjuder på det tillsammans med himmelskt god färskost. Jag köper med mig ett halvkilo för 8 kronor.

Tillbaka i Jerevan

Tillbaka i miljonstaden Jerevan med dess Sovjetboulevarder och palats bjuder armenierna generöst på berättelser om sitt vardagsliv och historia. Nästan två decennier efter att landet blev självständigt 1991, blandas blinkande kasinoskyltar i neon och svarta Mercedesbilar i miljonklassen med 30-procentig arbetslöshet.

– Vi borde lyfta fram våra rika kulturskatter, matkonst och all den vänlighet och generositet som vi armenier har. I stället marknadsför vi bara våra tragedier som folkmordet och den stora jordbävningen 1988 i utländska medier, förklarar sympatiske journaliststudenten Nikolay Torosian, som extraknäcker på en bar vid Republiktorget, på fläckfri engelska.

Nästa dag blir hans ord direkt bekräftade under en supergod lunch i lantliga Garni på en gård omgjord till restaurang under blommande körsbärsträd. Färskystad ost och tunnbrödet lavash bakas i en jordugn i marken och serveras med pikanta färska kryddor, tomatbitar och syrlig yoghurt.

Färskystade ostar ställs fram med lammspett som även det grillas i marken framför våra ögon.

Ararat i fjärran

Rensar strupen gör vi med gott armeniskt vin och avrundar med 70-procentig hembränd mullbärsvodka från den armeniska enklaven inne i Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach. Armenisk matlagningskonst är bland den godaste jag ätit och påminner om den bästa mat man får i Turkiet och Libanon, baserad på ypperliga färska råvaror och rena, ursprungliga smaker som man knappt känner hemma längre. Handlar inlagda frukter, valnötspasta och ljuvliga marmelader av gummor längs vägen tillbaka till Jerevan.

Innan planet som måste ta oss tillbaka hem till Sverige går, åker jag till platsen som kanske är världens mest geopolitiskt laddade. Solen reser sig bakom 5.165 meter höga Ararat. I Första Mosebok 8:4 står det att Noaks ark strandade här i den sjunde månaden på den sjunde dagen på berget Ararat. Huruvida det är detta berg framför mig är kanske en trosfråga.

Gränsen är stängd

Fakta är åtminstone att Ararat reser sig mäktigt, men det ligger i Turkiet på andra sidan Aras-floden tvåhundra meter bort. Turkiska gränstorn och Nato-basen vaktar gränsen på andra sidan. Dit över till sitt heliga berg får inga armenier tillträde då gränsen mellan länderna är stängd. Turkiet vägrar att erkänna folkmordet på en miljon armenier 1915 och har fryst alla diplomatiska förbindelser med Armenien. Det är ett brott som ger fängelse i Turkiet att erkänna att folkmordet ägde rum.

Hjärtat grips och blir mjukt av platsens skönhet och allvar.

På platsen jag nu står möttes de forna ryska, ottomanska och persiska rikena. I dag heter länderna Armenien, Turkiet och Iran. Men konflikterna i detta sagolikt vackra område är – tyvärr – fortfarande lika djupa.

Trots det har jag aldrig känt mig så gripen och lycklig av ett land som av blott fem dagar genom det nya, fria Armenien.

Andreas Strömberg

TT Spektra