Tillbaka till barndomen

Det kan vara så att det faktiskt har det och det kan vara så att jag själv uppnått den åldern då man dels börjar intressera sig för genren som sådan och samtidigt börjar granska sitt eget liv mer övergripande och episodvis än man gör som yngre. Livet liksom skiktar sig tydligare i faser än i dagar och timmar, en bra bit bort från det lilla barnets här och nu.

Att läsa och skriva barnlitteratur måste vara ett av de bästa sätten att komma ihåg sånt som man glömt att man kom ihåg. En annan sak som är bra med barndomsskildringar är att man inser att de egna tillkortakommandena kanske inte var så pestiga. Alternativet är naturligtvis att andras idyller står en upp i halsen. Vittnandet om livet är relativt och väldigt osäkert.

Jag var till exempel ganska gammal när jag var ung. Och väldigt stor när jag var liten. Stor för sin ålder sa man då och särskilt när man ställde mig bredvid min storasyster som var mycket mindre. Sedan blev jag äldre och lite gladare och lite mindre.

Ibland kan man få intrycket av att vi i vår moderna tid tillmäter barndomen omåttligt stor betydelse. Historiker har tutat i oss att barndomen är ett modernt påfund och att barn alltid funnits medan barndomen är en nutida konstruktion. Jag har också trott på det där, men ju mer jag läser desto knasigare låter det. Äldre litteratur tar ofta avstamp i barndomen även om man inte benämnde den så.

Nu är ju detta i och för sig ett billigt knep, man hänvisar till den klassiska litteraturen på det att detta legitimerar utsagan. Alltså, jag bjuder själv på den invändningen innan jag citerar kyrkofadern Augustinus från år 397, han skrev:

”Min barndom som inte längre existerar, tillhör förfluten tid och finns inte mer. Men när jag i minnet återkallar den och berättar bilden av den, ser jag den i nuet, därför att den finns i mitt minne.”

Det som är så bra med dessa ord är att minnet i sig ges värde. Vi behöver inte älta om det är objektivt sant eller inte. Vi ser det vi ser och minns det vi vet.

Frågan är om självbiografin för vuxna eller barndomsskidringen för barn skiljer sig åt. Allt som hänt är ju en form av minne vare sig det är två minuter sedan eller 45 år. Självbiografin är en genre som ständigt testar sina gränser och konventioner oberoende av vem som berättar om sitt liv eller för vem det berättas. Lika mycket som genren kallar författaren till diskussion med sig själv, till ett förpliktande eller lekfullt samtal, så förs denna diskussion också med läsaren och av läsaren själv.

Kanske är barndomsskildringar de mest gränsöverskridande texter vi kan ta del av. Om detta har man genom århundraden diskuterat. Benventuto Cellini (1500–1571) menade att man (bokstavligt talat en man) inte borde skildra sitt liv före uppnådda fyrtio år ålder. Hur detta än görs, hur pinsamt egocentrisk genren än är så vågar jag påstå att vi lär oss något av den. Man kan läsa Mumintrollets pappas memoarer som är ett sanningsenligt ljug av stora mått, och därmed samtidigt en drift med genren som sådan. Och samtidigt kan den ju inte vara mer ljug än den fiktion inom vars ram den skrivs.

Barbro Lindgrens Hälsningar från Sparveln, som verkligen sägs handla om hennes barndom, växer likt en siamesisk tvilling ihop med författarskapet som helhet. Sammansmältningen av då och nu ingår i en självbiografisk pakt mellan författare, läsare och text. På så vis lever flera livshistorier parallellt och läsaren kan välja mellan att bokstavstroget läsa författarens text och den egna livslinjen.

Detta är det bästa försvar jag kan komma på för skönlitteraturen. Man minns det man hade glömt att man kom ihåg och får många fler liv och barndomar än katten.

Eva Wahlström