Presidentens värsta misstag

I åtskilliga år nu har jag följt nyheterna på Washington Posts hemsida. Särskilt brukar jag läsa Dan Froomkins krönikor från Vita Huset. Froomkin är en skarp granskare av vad som sker i Bushadministrationen, och han har en vid överblick över det amerikanska medielandskapet.

Han är också andreredaktör för NiemanWatchdog.org en webbplats från Nieman Foundation vid Harvarduniversitetet, som vill främja kvalitetsjournalistik. I hans krönikor får man länkar till en lång rad tidningar, tidskrifter och enskilda personer. Ibland dyker klimatnyheter upp men inte så ofta.

Nu mot slutet av Bushs tid som president görs ofta bedömningar av hans ”legacy” – eftervärldens omdöme om hans insats. Det brukar vara litanior över allt elände Bush ställt till. Irakkriget.

Att han skapat misstro mot USA i stora delar av världen och skadat amerikanska värden genom att införa tortyr, hemlig avlyssning av de egna medborgarna och sin egen version av gulag i Guantanamo Bay. Att USA:s statsskuld har tillåtits växa med över 4000 miljarder (4 biljoner) dollar under hans tid med mera.

Men ofta nämns Bushadministrationens fördröjande av varje meningsfullt handlande mot klimathotet inte alls eller bara i förbigående. I en lång och mycket initierad diskussion av Bushs eftermäle i New York Times Magazine till exempel nämns klimatfrågan inte alls!

Ändå är det så gott som säkert att eftervärlden (om det finns någon) kommer att döma Bush hårdast på denna punkt. USA har stått för den enskilt största andelen av världens utsläpp av växthusgaser ända fram till förra året, när Kina gick om.

Enligt siffror från den amerikanska organisationen EcoEquity som betonar rättviseaspekter, bär också USA den största delen av ansvaret för problemet, dvs. 33 procent. Där USA alltså borde ha tagit sitt ansvar och varit världsledande, har landet istället motverkat varje försök att få till stånd bindande internationella överenskommelser om begränsningar av utsläpp.

Nu har världen bara högst tio år på sig att vända en ytterst farlig utveckling som i värsta fall kan rasera den mänskliga civilisationen.

I valrörelsen var klimatfrågan ingen dominerande fråga ens före det ekonomiska tumult som nu dominerar debatten. McCain, som säger sig vara för en minskning av växthusgaserna med 60 procent till 2050 (jämfört med 1990), gick ”klimatskeptikerna” i sitt eget parti till mötes, när han valde Sarah Palin till vicepresidentkandidat. Palin, som är guvernör i Alaska, den stat som fått känna på ojämförligt mest av klimatförändringarna, tror att de främst har naturliga orsaker.

Och hon befinner sig som talesättet säger bara ”ett hjärtslag från presidentmakten”, om den 72-årige McCain skulle vinna! Al Gore, som alltid har framhållit McCains öppenhet i klimatfrågan, sade i sitt tal på demokraternas konvent i augusti att McCain nu ”tycks ha tillåtit sitt parti att pressa honom till att överge sitt stöd för bindande begränsningar av växthusgaser?”.

Jag frågade Dan Froomkin (e-post) om mitt intryck att klimatfrågan spelar en underordnad roll i den amerikanska debatten är riktigt. Och beror detta i så fall förnekande eller skepticism eller på att folk helt enkelt inte är så medvetna om den?

Han svarade: ”Jag tror att bristen på handling i klimatfrågan absolut skulle erövra en plats i min tio i topplista över Bushs katastrofala misstag. Men du har rätt, frågan får inte stor uppmärksamhet.” Och han anser att det beror på att folk inte är så medvetna om den.

Det tror också Al Gore, som därför i våras startade en informationskampanj för klimatet, den troligen mest ambitiösa och kostsamma kampanjen någonsin i USA. Kampanjen ska löpa över tre år och kosta 300 miljoner dollar. Privata givare hade redan från början bidragit med hälften, och minst 2,7 miljoner dollar, bland annat nobelpriset, tar Al Gore ur egen ficka.

Vad beror den låga medvetenheten på? Al Gore framhåller den långa och ihållande desinformationskampanjen från olje- och kolindustrin. Bara första halvåret i år satsade denna industri 247 miljoner dollar på lobbyism och marknadsföring!

Därtill kommer, tror jag, svårigheter som alltid finns att ta till sig ganska abstrakta vetenskapliga data. Vad säger till exempel de många amerikaner som tror att världen skapades fix och färdig för några tusen år sedan om att koldioxidhalten i atmosfären inte har varit högre på minst en halv miljon år?

Mycket tyder på att USA:s nye president kommer att heta Barack Obama. Han säger sig vilja minska koldioxidutsläppen i USA med 80 procent till 2050. Det låter hoppfullt. Men han kommer att överta ett USA med en väldig statsskuld och två krig att utkämpa. Hans uppgift blir formidabel.

Kjell Andersson