Lazenbys kloka insikt
Han spelade agent 007 i rullen I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) och hoppade sedan av. Lazenby kunde fortsatt åtskilliga år till som Sean Connerys efterträdare, men icke. Han tyckte att Bond-karaktären var daterad i den mer medvetna och progressiva tid som rådde vid tröskeln till 70-talet.
Det var en klok insikt.
James Bond är ju egentligen en typisk produkt av Storbritanniens värkande baksmälla efter andra världskriget. Landet hade visserligen vunnit mot Hitler. Men det var den brackiga före detta kolonin USA som fixat segern. England var detroniserad som stormakt, hade förlorat sitt imperium och ekonomin var helt kass.
Dessutom fick britterna nu spela den förnedrande rollen som juniorpartner åt jänkarna i det kalla krigets globala kamp mot de onda ryssarna.
Det var när den konflikten var som kyligast i början av 50-talet som Ian Fleming uppfann Bond som en slags eskapistisk terapi för engelsmännens kvaddade nationalkänsla.
Genom den omnipotente överklassagenten koloniserades istället sagornas kungarike åt The Queen. Gång på gång hotade där skurkar med världsherravälde i blick. Bond fick dem alla att bita i gräset. Äran var räddad, åtmindstone på bioduken.
Att låta Bond hålla på med dessa terapeutiska övningar ända in i 2000-talet förefaller dock som en mer än lovligt antikverad idé. Ingen annan Bond-film har heller lyckats toppa I hennes majestäts hemliga tjänst.
George Lazenbys korta karriär som agent 007 bevisar bara den gamla sanningen: Man ska sluta när man är som bäst!
