Det ofattbara i dagens Europa

Det dröjer inte länge förrän deras kroppar ligger i en grävskopa, på väg att dumpas någonstans. Precis som högarna av sopor och giftigt avfall som camorran köper och gräver ner i markerna runt Scampia. För här i sydöstra Italien är det camorran som styr över allt. Från drogförsäljningen till sophanteringen och besluten om vem som får leva och vem som ska dö.

Roberto Savianos ”Gomorra” är en svidande skildring av ett laglöst land. I trettio år har camorran dödat en person var tredje dag, närmare 4000 personer. Att ställa sig?utanför systemet går inte, camorrans representanter finns i varje del av samhället.

I Matteo Garrones filmatisering av Gomorra avlöser förhandlingarna varandra. De gäller lån och skulder, droger och vapen. Men att försöka betala tillbaka ett lån är lönlöst. När en äldre man, don Ciro, till slut får nog och protesterar att ”Krig är inte?för mig”, talar han till en vägg. Han får svaret ”Du är redan med i det och om du vill ha ditt liv tillbaka så får du köpa det.” Till ett omöjligt pris.

Filmen är till största delen inspelad med en handhållen kamera. Bilden gungar ostadigt som i en dokumentär och ljuset i filmen är det befintliga på platsen. Det finns ingen särskild karaktär för betraktaren att identifiera sig med. Istället flimrar människorna förbi som bekanta på gatan, utan att man direkt kan säga vem som är vän och vem som är fiende. Och det är lika svårt för de maktlösa karaktärerna i camorra-land att få överblick över hur systemet hänger ihop, som det är för betraktaren.

Gomorra skildrar en undanglidande verklighet utan fasta hållpunkter, annat än det att våldet härskar. Och att de tätbebodda betongkomplexen i Neapels förorter bubblar av hot, skulder och vapen. Som betraktare är det ofattbart att detta är Europa i dag. Och att ett ingripande tycks så långt borta.

Hedvig Weibull

Fotnot: Filmatiseringen av Gomorra har svensk premiär 9 januari.