Besök hos Heidenstam, den siste titanen

Sigrid Undset, den norska nobelpristagarinnan, stod här i maj 1940. För att hedra Heidenstam som låg på lit de parade. Kort efter att hennes son dödats av tyskarna i samband med ockupationen av Norge får hon trängas intill den döde diktarfursten med nazistkoryféer som kommit för att framföra Tredje rikets kondoleanser.

Nyheter • Publicerad 10 november 2008

Det var då. Nu är det tidig oktober 2008. Och vi, några tillresta boråsare, står här och glor. Övralid är kvar. Graven finns där. Allt på plats. Och, jo, visst kan man fortfarande känna den hinsideslängtan, eller vad det nu var, som 1925 fick Heidenstam att flytta ut hit för att i någon mån göra bokslut i livet.

Man ska inte underskatta Verner von Heidenstam. Det vore lätt att se honom enbart som en gammal stofil med nazistiska och till och med antisemitiska böjelser. Det finns uttalanden som pekar i den riktningen.

Annons

Men man glömmer lätt att han i flera avseenden var ett lackmuspapper doppat i modernismens stora bad.

Komplexiteten hos denne, tillsammans med Strindberg, siste titan i svenskt kultur-och samhällsliv är uppenbar.

Sin adelstitel, sitt Nobelpris och sin akademiplats till trots tvekade han inte att vara anti-rojalist, slåss för allmän rösträtt, vurma inte bara för den nya tekniken utan även för den moderna poesin, Harry Martinson var en stor favorit. Under en kort period bolsjevik, därefter Mussolini-fan, och det kanske vackraste av allt, han koncipierar en av sina mest fullödiga dikter vid ”dödsfienden” Strindbergs grav.

Strindberg som sög så mycket kraft ur Heidenstam under Strindbergsfejden runt 1910 att han aldrig fullt ut återhämtade sig, åtminstone inte litterärt. Det enda av format han förmådde leverera efter denna svenskt kulturlivs största batalj är egentligen bara Nya Dikter från 1915.

I ljuset av detta ter sig de strindberg-inspirerade raderna ”Nu är det synd om de döda/som ej få sitta i vårens tid” som än mer undersköna.

Nu är det ändå höst och över den igenbommade palatsvillan drar ett stort ensamhetssus. Långt i fjärran ut över den blånande Vättern kan man ana det Tiveden där Heidenstam växte upp. Den hembygd han så intensivt längtade efter under sina utlandsår under 1880-talet, och så genialt gav uttryck åt i sin, och möjligen svensk poesis överhuvud, kanske mest kända rad? ”jag längtar stenarna där barn jag lekt.”

En sådan man är värd ett besök. Visst.

Per-Axel Svensson

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons