Berlin – metropol för grill
På min terrass står nu en klotgrill och glänser ikapp med Fernsehturm.
Vädret slog om från mördande grått till sommardoftande ljusblått för kanske fem dagar sedan, men antalet hamburgare jag lyckats grilla börjar redan närma sig astronomiska proportioner (nåja, sex stycken). Och i Berlin, liksom i Sverige, är jag långt ifrån ensam i denna hälsomässigt ganska tvivelaktiga hobby.
Här är dock grillkulturen dragen till sin absoluta spets och skulle, om inte ”Folk”-prefix gav sådana DDR-vibbar, garanterat kallas ”Folksport”.
På söndagar när alla affärer i Berlin är stängda, på riktigt, är det som värst.
Så fort utomhustemperaturen nått över 15-graderssträcket lägger sig nämligen ett tungt moln med doft av tändvätska, grill-
sås och bränt kött över staden.
Ur varenda park från Wedding i norr till Neuköln i söder arbetar sig rökpelare upp mot himlen och förkunnar vårens ankomst.
I Berlins stadsförvaltning är man sedan länge förberedd. Utanför varje grönområde står det permanenta skyltar om att man:
1) Får skylla sig själv om man slår sig om man går på hala vägar på vintern.
2) Får respektive inte får grilla. I Kreuzberg och Neuköln även skrivet på arabiska.
För folk med integrationsambitioner borde grillningen rimligen vara en guldgruva .
När du står på knä framför grillen och med ömma pustningar försöker blåsa glöd i kolen spelar det ingen roll om du ägnar dagarna åt kebabförsäljning eller musikproduktion, om du jobbar som gästarbetare på ett av otaliga nybyggen eller om du är en av otaliga CSN-chartersvenskar. Inför grillen är vi alla lika. µ
Björn Werner